Kirjoittaja Gunnar Pettersson on eläkkeellä oleva suomenruotsalainen toimittaja. Kirjoittaja pitää kiinni oikeudestaan muuttaa, korjata, kehitellä ja parantaa omia kirjoituksiaan uuden ja paremman tiedon ja kypsemmän näkemuksen mukaisiksi siitä erikseen mainitsematta.
Oikaisu- ja vastinepyynnöt pyydetään tekemään blogin kommenttitoiminnolla. Kommentit on moderoitu ja niitä julkaistaan toimitusaikataulun puitteissa.

tiistai 11. kesäkuuta 2019

Stöder SFP en suspekt samepolitik?


En återpublicering av en text från 2012, här i lätt reviderad
och kommenterad form.


5.4.2012 publicerade jag i min blogg "Uusi Hirvasrumpu"
ett öppet brev om samepolitik med rubriken "Stöder SFP
en suspekt samepolitik?" Brevet var riktat till SFP,
och särskilt till dåvarande justitieministern Anna-Maja
Henrikssonoch minoritetsombudsmannen Eva Biaudet.
Bloggen är skriven huvudsakligen på finska, och den finska
versionen var faktiskt mitt genom tiderna första blogginlägg.
Jag mejlade den svenskspåkiga versionen till alla
SFP:s riksdagsledamöter 5.4.2012, och den finska versionen
till en lång rad andra riksdagsledamöter. Sedan dess har
det blivit många fler inlägg i bloggen, men de flesta har
gällt just samepolitik och dess historiska bakgrundsfrågor.
Vågorna i samepolitiken har varit höga och stundom vilda,
och en del förslag från både regeringen och sametinget
som jag har  har analyserat, utdömt och risat med det fria
ordets gissel bl.a. som stridande mot jämlikhetsprincipen
aldrig rotts i hamn. Jag vill inte ta äran för detta, men medger
att jag har medverkat till detta; antalet läsare är hyfsat.
Jag har från samehåll blivit ombedd att på nytt ge ut den
ovan nämnda första texten, men kom fram till att det är bättre
att gå igenom den för att se om den inte ändå vore i behov av lite
uppdatering. Det blidde inte så myket revidering, utan mest
kommentarer. Trots att jag omnämner Sauli Niinistö
som nyligen tillträdd presidentexten, visade sig texten
vara närapå skrämmande aktuell: Anna-Maja Henriksson (sfp)
är igen justitieminister med ansvar för sameärenden.
Om SFP:s hittillsvarande samepolitik, ett missfoster som antagligen
kläcktes av idesprutan Magma, fortsätter, har partiskutan
igen slagit in på en gammal kurs som redan en gång (2015)
resulterade i att sametinget rände på grund med regeringens
förslag till förnyad sametingslag ombord och justitieminstern
som lots, eller hur man nu kunde formulera det på saltstänkt,
skäri-inspirerat SFP-prosapoetikspråk. Med andra ord:
fikar åt fanders (se anmärkning om "fika" nere i texten).
Det enda som räddade var att gongen gick, för grundstötningen
skedde ungefär på valperiodens sista timmar. Det enda som
räddades, var förslaget till ratificering av ILO169.
Det hittades flytande bland vrakspillrorna, därför att
regeringsförslag som gäller internationella avtal inte i likhet
med vanliga lagförslag avsomnar i den avgående regeringens
famn, utan adopteras av nästa regering, och i vissa fall,
som när det gäller ILO169, igen av nästa o.s.v.

Frågan lyder alltså: Har SFP slutat upp med att stöda en suspekt samepolitik?

Spänn era säkerhetsbälten, för till flydda tider (2012) min tanke återgår  -- vem följer nu mitt tåg
(flygande har ju blivit otrendigt) till Enartäskets dunkla våg:

Republikens nya president Sauli Niinistö uttalade sig i sitt tal vid det solenna öppnandet av Sametinget i Enare 3.4.(2012) om ratificeringen av ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter. Till värdarnas bestörtning sammanföll presidentens syn på saken inte med den linje som en majoritet inom Sametinget och dess ordförande Klemetti Näkkäläjärvi står för. Med tanke på forumet är presidentens kritiska uttalande beaktansvärt.
Svenska folkpartiet har på senaste tid engagerat sig i samernas sak. Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet var i egenskap av presidentkandidat aktiv på den nordliga minoritetsfronten. Partiordförande Stefan Wallin och justitieminister Anna-Maja Henriksson har uttalat sig för att ILO:s avtal om ursprungsfolkens rättigheter skall ratificeras i enlighet med regeringsavtalet.
I det senaste kommunalvalet samlade SFP:s kandidat, ordföranden för Finlands Sameting Klemetti Näkkäläjärvi 261 röster i Lapplands valkrets. Han har definierat ratificeringen av ILO-fördraget som Sametingets mest brådskande fråga efter kommunreformen.
Kyrkpressen är inte ett SFP-organ, men nog en finlandssvensk kyrklig tidning. Tidningen hade inte för så länge sedan en stort uppslagen intervju med en annan sameaktivist, Pirita Näkkäläjärvi. Hur det nu kom sig framförde också hon att det vore viktigt att Finland skulle ratificera ILO-fördraget.
President Tarja Halonen var tydligt för ratificering, men en sådan materialiserades inte under hennes tid. Nu har hennes efterträdare uttalat sig öppet för att frågan bör granskas ytterligare. Om vi skulle använda sametingsordförandens vokabulär har president Niinistö nu sällat sig till de samefientliga krafterna, han är ”saamelaisvastainen”.
Man frågar sig förstås varför Finland då inte har ratificerat fördraget. Saken är ju onekligen väldigt behjärtansvärd, inte minst ur ett finlandssvenskt perspektiv. En liten språk- och kulturgrupp skall väl stödja en ännu mindre. Jag tror att många finlandssvenskar i allmänhet och SFP-medlemmar i synnerhet delar den här uppfattningen.
Saken är dock inte så oproblematisk man kunde tänka den vara. Det bär mig på en instinktiv nivå emot att ifrågasätta det rätta i att ratificera av ett avtal som är till för att skydda ursprungs- och stamfolk mot förtryck. Jag försöker i den här långa utläggningen förklara varför jag ändå ställer mig kritisk till en aningslös ratificering.
När man läser texten till ILO:s avtal ”C169 Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989” framtonar en tydlig bild av att avtalet är till för att skydda ursprungsbefolkning och stamfolk som är utsatta för olika slags diskriminering, och därför i behov av särskilt skydd. Konventionen är till för att garantera att de här grupperna, som avviker från det omgivande samhället i respektive land, inte undertrycks, och för att vid behov genom ”positiv diskriminering” lyfta dem till en jämställd nivå utan att ödelägga deras identitet. Däremot är konventionen inte till för att ge relativt välmående, etniskt eller språkligt definierade grupper privilegier på den övriga befolkningens bekostnad. Det här är den springande punkten för fördragets ratificering och implementering i Finland.
Man kan ur ILO-konventionen läsa många sunda riktlinjer för hur vi i Finland kan stöda samernas rätt till sitt språk och sin kultur, en rätt som numera garanteras i grundlagen. Många arrangemang som nämns i ILO-konventionen har redan förverkligats hos oss. Samedelegation har utvecklats till Sametinget, ett organ för samisk språk- och kulturautonomi inom det samiska hemområdet. Det är majoriteten i detta organ som driver på ratificeringen av ILO-fördraget. Det är samma Sameting vars makt eventuellt skulle öka på ett dramatiskt sätt genom ratificeringen. Och saken är inte så enkel att det skulle gälla bara minoritetsfolkets makt i förhållande till majoritetsbefolkningen i fråga om intressen som är mycket vitala också för den senare. Som det framgår nedan skulle en del av minoritetsfolket tillskansa sig otillbörlig makt över en annan del av samma minoritetsfolk.
ILO-konventionen bygger på en historiesyn helt genompräglad av dess ursprung och syfte. Den ser samhället ur ett postkolonialistiskt perspektiv enligt vilket ursprungs- och stamfolkens predikament beror på kolonialistiska strukturer, både ekonomiska och kulturella. Dessa har lett till att ursprungs- och stamfolken har undertyckts och utnyttjats, eller helt enkelt förbigåtts medan deras land har usurperats och exploaterats. Också efter att det regelrätta kolonialväldet har avvecklats återstår strukturer, rutiner och attityder som skapades under dess era.
Utvecklingen i finska Lappland har dock inte varit kolonialistisk, utom på sin höjd till vissa drag. Integrations- och assimileringspolitiken har inte varit illa menande, om också en del av dess metoder och följder har varit otrevliga, och om vi, med facit på hand och i en, förhoppningsvis, mera upplyst tid, kan se saken i ett annat ljus än då politiken utformades och genomdrevs. Den nog så paternalistiska och inte sällan rasistiska tanken var att lyfta upp åtminstone de mest kapabla individerna i detta ”naturfolk” ur deras ”primitiva” förhållanden, så att de som en utbildad och upplyst elit skulle lyfta upp resten av sitt folk. De skulle också utgöra en sammanfogande länk mellan samerna och republiken Finland. Karl Nickuls bok om samerna från 1970 har den talande titeln ”Saamelaiset kansana ja kansalaisina”, sv. samerna som folk och medborgare.
Till och med det beryktade förbudet att tala samiska i internaten kom antagligen till för att barnen skulle lära sig finska, med tanke på att de skall kunna komma till rätta i det finskspråkiga samhället, och där kunna verka som aktiva medborgare. Att barnens identitet skadades och att de började skämmas för det samiska var inte meningen, även om det var följden.
Den samiska identiteten fick en marginell betydelse för många lappar. När den samiska nationalismen radikaliserades på 1970-talet upplevde de den som främmande och störande, och tog ytterligare avstånd från sin samiskhet. Tids nog skulle de vakna till att en återgång till denna identitet skulle spärras av sådana lappar/samer som ansåg sig vara det enda rätta ursprungsfolket i Lappland och hela Europa, och som hade tillförskansat sig ensamrätten till att bestämma vem som var same. En del samer och äkta sameättlingar ställer sig fortfarande så främmande för vad de upplever som en närapå fanatisk nationalism, och föredrar därför att hellre kalla sig själva lappar även om de skulle vara med i det såkallade sameregistret, varom mera senare. De anser sig ha genomskådat den mest högljudda aktivistgruppens retorik och tycker mycket illa om att överdrifterna har sått splitting inte bara mellan samera/lapparna och den övriga befolkningen, utan också inom samerna/lapparna, till och med så att släkter och familjer har hamnat i olika läger.
Som vuxna kunde de samer som lärt sig ”tvångsfinska” sköta sina angelägenheter i det finska samhället, om än inte sällan med själsliga skador, i värsta fall med en internaliserad mindervärdeskänsla typisk för underkuvad ursprungsbefolkning i koloniserade länder. Det här psykopatologiska fenomenet har undersökts bland annat av den radikale existentialisthumanisten Frantz Fanon (1925-61). Fanon ingår i en skola och tradition som också den etnonationalistiska samerörelsen idag öser ur.
Jag vågar mig på att som en parentes framkasta en egen hypotes i Fanons anda: Den av kolonialt förtryck, inte minst på kulturens område i ordets breda betydelse, betingade personligheten, som kan gå i arv från den ena generationen till den andra, kan ta sig ett slags omvänt uttryck i en överdriven och därför mer eller mindre världsfrämmande nationalism. I vulgärmarxistisk jargong skulle det heta att om det koloniala förtrycket är tesen, så är de tidigare undertrycktas men nu befriades omnipotens, överdrivna självkänsla, antitesen. Syntesen skulle vara en balanserad självkänsla och stolthet, som inte kräver att man diskriminerar någon annan grupp. Den här konstellationen är inte heller helt främmande för förhållandet mellan finskt och finlandssvenskt, och har senast tagit sig uttryck i den äktfinska uppviglingen mot finlandssvenskarna i samband med försvarsreformen.
Samerna har i Svea rike och republiken Finland dock inte bara varit objekt för utvecklingen, utan också, och huvudsakligen, aktiva subjekt. Man kan därför fråga sig om Samerna i Finland ― som helhet eller på lokalnivå ― är i behov av sådant skydd ILO-konventionen är menad att ge. Det var också vad president Niinistö sade i sitt tal i Enare.
Att utmåla samernas historia som fullfjädrad kolonialism och utsugning är överdrift, och framför allt gäller det att se nyktert på situationen som den är idag: är samerna i dagens Finland ett förtyckt folk? Om svaret är nekande, kan man ställa frågan varför de ledande samepolitikerna då kräver att Finland skall ratificera ILO-fördraget. Givetvis kan man också fråga vilken skada det kunde följa av att ratificera fördraget. Att skydda ett ursprungsfolks kultur och dess traditionella näringsfång, rendriften, kan väl inte vara fel?
Ratificeringen av ILO-fördraget har varit på tapeten länge, och det har ingått i regeringsavtalet redan före den nuvarande regeringens tid, och den nuvarande har den på sin agenda. Var klämmer skon? (Anmärkning 2019: Det har alltså gått sju år sedan jag skrev de här raderna och Finland har fortfarande inte ratificerat ILO169. Sametinget har krävt att fördraget ratificerat, men samtidigt på ett avgärande sätt medverkat till at så inte skett. Hur jag nu kom att tänka på hur min salig mor berättade om hur hennes egen mormor hade kommenterat att hennes dotter, alltså min mormor, om ni hängde men, inte hade mer än två barn: "Ja si di könstrar". Samma kunde man säga om sametinget. Slut på på anmärkningen. Texten från 2012 fortsätter:)
Är det staten, och då speciellt Forststyrelsen som bromsar ratificeringen för att den måste skydda sin äganderätt till all den mark och alla de vatten kronan roffade åt sig av samerna senast i storskiftet? Skogen, renbetet, jaktmarkerna, det ekonomiskt viktiga fisket, vattenkraften, malmen…? Man kan till och med en viss fantasi ana sig till en ohelig allians mellan Forststyrelsen och Sametinget. Forststyrelsen utsträckte stegvis sin skogsförvaltning över hela Lappland och lade under sig all skog som ansågs herrelös, trots att lokalbefolkningen betalade lappskatt för utnyttjandet av samma egendom. Områdena låg ovanför gränsen av vinstgivande, storskalig skogsavverkning, så Forststyrelsens uppgift gick till en början ut på att reglera och övervaka användningen av skogen för husbehov, det vill säga för uttagning av ved och virke, vartill Forsstyrelsen övervakade jakten och fisket. Med tiden bevakade den statliga organisationen också statens intressen där rendriften led till åverkan. 1886 års skogslag fastställde att alla ödermarker (fi. erämaat) och överloppsmark (fi. liikamaat) utanför byagränserna. Med tiden försköts gränsen för ekonomiskt bärbar skogshushållning norrut så att avverkningar blev lönsamma i hela Lappland. Fortstyrelsens roll ändrades, nu gällde det inte bara att skydda skogens fortbestånd och förnyelse, utan att förvalta och utnyttja den så att staten fick intäkter av den. Staten sålde koncessioner för avverkning till skogsbolag, och var själv en av aktörerna. Sedermera har Forststyrelsen kalhuggit stora arealer av marken i Lappland och sedan dikat marken eller plöjt upp stubbar och stenar. Staten har också tagit sig friheten att till utländska gruvbolag upplåta rätten att exploatera mineralfyndigheter till och med på mark, som staten först har tvångsinlöst av enskilda ägare för naturskyddsändamål.
Renägarna har i sin tur avbetat marken med så stora renhjordar att markens naturliga bärkraft inte räcker till för att reparera skadorna så att betesmarken kan återhämta sig. Idag är det inte bara avbetningen utan också rendrift med intensiv utfodring som påverkar naturen.
Det är mer än förståeligt att varken Forststyrelsen eller storrenägarna önskar utomstående inblandning.
Man kan också fråga sig hur mycket Centerpartiets lokal- och regionalpolitiska intressen har spelat in då ratificeringen av ILO-fördraget har dragit ut på tiden; man har inte velat stöta sig med den finska befolkningsdelen.
Alla dessa intressen kan spela in. Men det kan finnas också andra skäl till att Finland har förhalat ratificeringen. Alla dess följder kan inte förutses, och speciellt inte hur den övriga lokalbefolkningen skulle reagera. Statliga och kommunala instanser samt privata människor som har tillräcklig insyn och fantasi för att skapa sig visioner av de skenarier ratificeringen av ILO-fördraget leder till har bromsat processen av skär självbevarelsedrift. Denna drift gäller delvis egna intressen, men också regionen och lokalsamhällena som helhet.

Jag hävdar inte att jag skulle ha insyn i förhållandena i Lappland, jag kan gärna medge att jag är utomstående. Egentligen är det en fördel, även om det kommer att framföras som ett argument mot allt vad jag säger. Debatten kring Sametinget, den samiska tillhörigheten och ILO-fördraget har länge varit inte bara rivande, utan också i mycket plump, vulgär och, tillåt mig ordet, primitiv. Renmockorna flyger tätt och storsmockan hänger i luften. Jag får väl säga som Ragvaldsen om örfilarna: ”Lag koma bara”.
Uppgifterna för den här texten har jag inhämtat ur öppna källor, huvudsakligen på internet. Slutsatserna och åsikterna är mina egna. Efter ett konfliktfyllt övervägande har jag kommit fram till att ILO-konventionen tillämpad på Lappland såsom Sametinget nu driver saken kan vara en Pandoras ask. Om det locket öppnas, kan vi i väntas oss bara en olycklig fördjupning av konflikten. I det värsta scenariot kan vi förvänta oss våld och begränsade små uppror, även om lapparna har en tradition att undvika att konflikter tillspetsas. Förstå mig inte fel, jag uppviglar inte till våld och godkänner det inte, men sakernas gång kan leda därhän. Detta för att en del av sameaktivisterna antagligen räknar med att kunna använda fördraget som hävarm framför allt för att rearrangera jordägoförhållandena inom samernas hembygdsområde. Det i sin tur kan leda till djup förbittring hos enskilda personer som förlorar mycket eller allt genom arrangemangen.
Under årens lopp har sameaktivisternas strategi varit att så långt som möjligt tona ner problemen och lugna farhågorna bland de övriga. Det heter att ingenting i sak kommer att förändras, alla får jaga och fiska som förr, tillstånden utlöses vid samma lucka som förr, varför bråka, varför motarbeta ratificeringen av ILO-fördraget. Motståndarna, som av förespråkarna kallas samefientliga, har dock goda skäl för sin misstänksamhet.
Redan en omorganisation av jordägandeförhållandena i det nuvarande samiska hembygdsområdet skulle innebära en så genomgripande omvälvning att det är otänkbart att lagen skulle antas utan att det skulle ske i de former som krävs för förändring av grundlagen. Även om dessa former skulle iakttas, skulle en obehärskad ratificering och implementering antagligen tillspetsa den lokala antagonismen utöver den sociala bristningsgränsen. I förhållande till denna risk är det oförsvarligt av SFP att fiska futtiga rikspolitiska poäng i samiska vatten.
Det gäller inte bara det nuvarande samiska hembygdsområdet. Det maximala samenationalistiska programmet går ut på att reorganisera jordägoförhållandena på alla områden som har varit sameområden innan den av kronan uppmuntrade nybyggarkolonisationen trängde in söderifrån, alltså allt land som i gammal tid definierades som lappmarker. Eller varför inte ännu söderut, kanske ända till Lappnor, Lappträsk, Härkäpää och allt vad det finns. Måhända representanterna för den finlandssvenska minoriteten skulle få både helan och halvan i vrångstrupen när ursprungsfolket skulle göra anspråk på villatomten för att idka vad de kallar traditionell rendrift.

Dåligt skämt å sido. Den kollektiva, privata och statliga nyttjande- och ägorätten till jord och vad mark och vatten ger är också i Lappland historiska fenomen vars konkreta historia ganska långt kan spåras bakåt i tiden.
Det äldsta bevarade omnämnandet av lappmark ingår i ett brev av kung Magnus Eriksson från 1340. I brevet utfärdar kungen bestämmelser om "the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark". I gavs alla "som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" rätten att ta sig mark och ägor i Lappmarken, mot att de betalade skatt till kungen.
Från tidigt 1300-tal till omkring 1550 var skatteuppbörden av och handeln med lapparna förpaktad till birkarlarna. Systemet var antagligen det enda effektiva med tanke på att den svaga centralmakten inte hade egna resurser för att beskatta det oändliga, glest befolkade landet, där invånarna dessutom helst vek undan då skatteindrivaren kom. Birkarlarna utvecklade dock ett system där lappbyarna kollektivt ansvarade för sin skatt, som utbetalades huvudsakligen i skinn, en då mycket värdefull och eftertraktad vara som kungen kunde sälja för guld och salt till de nordeuropeiska handelsmännen. Till systemet hörde att lapparna var skyldiga att transportera, inkvartera och traktera birkarlarna.
Birkarlarnas egen andel av vad de drev in var stor, och inte sällan skodde de sig på befolkningens kostnad i sådan grad att själva skattekällan hotade torka ut. Gustav Vasa, som känt en ekonomiskt mycket aktiv kung, började kring 1550 agera för att kronan skulle få större intäkter, samtidigt som skattekällan, lapparna, skyddades mot extensiv utsugning. Det gällde att reglera och övervaka beskattningen så att indrivarna inte olovligt stoppade något i egna fickor, och så att beskattningen inte överträffade de skattepliktigas bärkraft. Det låg i kronans uppenbara intresse att lapparna om möjligt hellre utvecklande sina näringar. Också med en lägre skatt bleve intäkterna då större, speciellt om skatten upplevdes som inte allt för betungande varvid indrivningen av den underlättades ― även om ingen var glad för att betala skatt.
Birkarlarna fråntogs sin beskattningsrätt och sina handelsprivilegier i egenskap av privata skatteförpaktare och handelsmän. Den nya lösningen, som redan hade tillämpats på begränsade områden, bestod i att förtro beskattningen åt lappfogdar under kronans direkta styrning. Till en början hade dessa en mera självständig ställning, senare stramade kungen åt tyglarna
 Systemet med fogdar som for omkring och sökte upp lapparna så gott det gick omvandlades i viss mån, så att kronan inrättade fasta marknadsplatser, där skatteuppbörden och handeln skedde. Handeln fick börja först sedan fogden hade drivit in skatterna och utnyttjat sin förköpsrätt genom att köpa upp skinn för kronans räkning. Handeln skulle dessutom ske bara på ljusan dag och i handelsbodar, så att fogden kunde övervaka kronans intressen.

Birkarlarna som sådana försvann inte, utan en del av dem sadlade om och blev fogdar i kungens tjänst. Vissa birkalrssläkter hade också lagt upp kapital, varav de nu satsade en del på att sända lovande unga söner för att studera i Uppsala och de tyska universiteten och den vägen komma in i rikets elit. Bästä känd är ätten Bure (Bureus), som kom att förse Sverige med ett otroligt antal ärkebiskopar, biskopar och värdsliga styresmän.

Nuvarande Enaretrakten ingick i detta system genom att var en del av Torne lappmark, som omfattade också Finnmarken, och som senare kom att delas upp på tre riken. Kemi lappmark däremot beskattades i detta skede av karelare, som var ryska undersåtar. (Rättelse 2019: Enare historiska lappby skrevs i varje fall senare in som en del av Kemi Lappmark.)

Karl XI utfärdade det såkallade Lapplandsplakatet, eller ”Kongl. Plakat den 27 September 1673, angående lappmarkernas bebyggande”. Teoretikern bakom tankarna som gavs effekt genom plakatet kom främst från landshövdingen i Västerbottens län Johan Graan. Idén var att kronans skatteintäkter skulle gagnas om olika slags näringar skulle idkas på områden som är bäst lämpade för just dem ― nybyggen med jordbruk där naturen tillät, jakt, fiske och rendrift på de övriga. Detta har kallats parallellteorin.
Enligt plakatet skulle land inom lappmarkerna som lapparna inte hade någon nytta av brukas av nya åbor till ängsmark och mulbete, alltså för boskapsdrift. Nybyggarna försäkrades frihet från knektutskrivning i alla tider, och 15 års frihet från alla slags skatter och utlagor, därefter skattläggning till samma skatt som "sjelfva Lapparna".
Rätten att utnyttja mark, vatten och med dem sammanhörande ekonomiska fördelar sågs som ett kungligt privilegium, som undersåtarna fick utnyttja mot erläggande av vad som kallades lappskatt.
Namnet lappskatt kan vara vilseledande såtillvida, att det inte gjordes någon etnisk skillnad, lapprivilegier kunde innehas av vem som helst, oavsett om de var samer, svenskar eller finnar. Alla dessa var ju också fullvärdiga undersåtar i samma rike. Den nyttjanderätt som erläggandet av lappskatt gav, eller omvänt, som lapparna av hävd innehade och erlade lappskatt för, uppvisade dock alla kännetecken på obegränsad äganderätt – rätten kunde säljas, köpas, förpaktas och gå i arv. Med tiden kom den också rättsligen att behandlas som all annan egendom.
Det att lappskatten inte överallt och i alla tider har gjort åtskillnad på om den skatteskyldiga till sin bakgrund var lapp, svensk eller finne har i Finland på senaste tid missbrukats på ett lögnaktigt sätt: Det hävdas att alla som betalade lappskatt  etniskt sett var finnar eller finnättlingar, och omvvänt, att det att en person är ättling till någon som enligt gamla urkunder har erlagt lappskatt, står som bevis för att personen inte är same. Att märka är dock, att ordet "lapp" eller sammansatta ord med ordleden "lapp-" i svenskan historiskt aldrig har använts för andra personer eller befolkningsgrupper än de, som i dagens läge skulle kallas samer.
Som en motprestation för lappskatten garanterade kronan i sin tur med sin auktoritet dessa nyttjanderätter mot olagligt intrång, åverkan och usurpationsförsök, så att alla, lapparna medräknat, skulle få utöva sina näringar ostört, kronan och riket till gagn.
Som meningen var, ledde lappmarksplakatet till att det uppstod allt fler nybyggen i Lappmarken. För att en nybyggare skulle få slå sig ner skulle den berörda lappbyn ge sitt medgivande. Som regel, om än inte alltid, följdes denna bestämmelse.
Särskilt i Kemi lappmark uppstod en ökad inflyttning av finska kolonister. Detta motsvarade till fullo rikets militärpolitiska intressen. En nybyggare på land som också andra riken hävdade var långt mer värd än den soldat man förlorade i honom då han beviljades frihet från krigstjänst. Dessutom var nybyggarna vapenföra och deltog som milis i gränskonflikter.
Vid tingen på 1670- och 1680-talen framförde dock lapparna speciellt inom Kemi lappmark klagomål mot att finnarnas svedjebruk förstörde jaktmarkerna och att deras viktigaste jaktbyte, vildrenarna, blev skrämda av boskap på skogsbete. Karl XI utfärdade därför nya bestämmelser, ”Kongl. Maj:ts förnyade Plakat den 3 September 1695, om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, hvilka sig der nedsätta, åtnjuta skola”. Enligt de reviderade bestämmelserna betonades att nybyggarna inte bara hade privilegier utan även skyldigheter. Den som ville komma i åtnjutande av friheterna fick inte "lägga sig allena på öfverflödigt svedjande" utan skulle också bryta upp bestående åkrar och ängar.
I viss mån utbredde jordbruket sig också till lappmarkerna, men idéerna om fullskaligt jordbruk, speciellt spannmålsodling, visade sig vara överoptimistiska. Också för de inflyttade nybyggarna kom fiske och jakt att vara livsviktiga näringsgrenar.
I takt med samhällsutvecklingen utvecklades också de juridiska begreppen och teorierna om nyttjande- och ägorättens natur. (Anmärkning 2109: Här menades i första hand hur uppfattningarna och begreppen kring jordägande utvecklades inom de övriga delarna av riket.)  I ett visst skede spred och stärkte sig också i Svea rike en importerad lära enligt vilken all jord ytterst tillhörde kronan, som i nåder förlänade av denna primära äganderätt härledda rättigheter av lägre rang. Som en del av den här rättsideologiska kampen tvistade de lärde om huruvida skattejord var ägt av den skattskyldige eller bara förlänat av kronan. Denna diskussion utsträckte sig också till lappskattelandets natur.
Under stormaktstiden och under vissa senare skeden kom centralmakten med stöd av dåtida experter fram till att det inte alls handlade om egendom, utan om begränsad nyttjanderätt. Vi kan dock skriva ”experter” inom citationstecken, för deras utlåtanden var mycket opportuna för dem som av en eller annan orsak ville beskära äganderätten för dem som idkade lappnäringar. Vi skall också komma ihåg att det här skedde under en tid då äganderätten till allt som kunde ge utkomst och inkomst var hotad. I de fornnordiska samhällena, som var mindre och lättare överblickbara, hade äganderätten haft en vad vi kunde kalla mera rättfram karaktär. Senare infördes, speciellt efter engelsk förebild och uppenbart i konungens och aristokratins intresse, den teoretiska läran om regale. Enligt dess sofistik påstods allt i riket som gav ekonomisk nytta tillhöra konungen, som hade rätt att i nåder ge dessa rättigheter vidare mot ersättning. Ersättningen kunde vara tjänster, såsom den krigstjänst adeln gjorde för sina förläningar, eller skatter, såsom de skatter bönderna och kronobönderna erlade för sin jord. Konungen utnyttjade också sin regale för att mot ersättning bevilja olika ekonomiska privilegier. Denna ”överäganderätt” var vad kronan vädjade till då den lade under sig forsar, malmådror, allmänningar och all mark utanför bygränserna. Samma lära tillämpades till exempel då staten lade under sig alla de skogar i Lappland som inte ingick i någons avvittrade ägor.
Ett nog så intressant faktum är att Forststyrelsens ägor i Lappland i all tysthet har ombildats till fastigheter först under de senaste åren, sannolikt som förberedelse på en eventuell ratificering och implementation av ILO-fördraget.
”Kongl. Reglemente den 24 November 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja”, kallat lappmarksreglementet, preciserades villkoren för nybyggen ytterligare. Nu infördes ett formellt förfarande för upptagande av nybyggen, med syn och besiktning. Såsom de övriga bönderna blev också nybyggaren skyldig att bygga hus och odla upp jorden för att visa att projektet var allvarligt menat och inte bara ämnat att utestänga andra. Antalet skattefrihetsår blev mer flexibelt men fick ändå inte överstiga 15.
Av betydelse för lapparna var att det i lappmarksreglementets § 8 slogs fast att jakt efter pälsverk var "lappallmogens" domän. Nybyggarna skulle inte ägna sig åt "fikande och farande omkring skogarna efter vildt", utan koncentrera sig på att uppodla jorden. Jag har inte haft tillgång till någon originalversion av reglementet, men som en parentesanmärkning må här införas att om där faktiskt, vilket jag antar, står ”fikande” och inte ”fiskande”, så har fikandet här ursprungligen betytt att någon är ute för att usurpera, det vill säga rättslöst överta någon annans rättigheter. Det gällde dock ofta just fiske, och i senare texter tycks man ofta ha skrivit ”fiska” i stället för ”fika”. (Anmärkning 2019: Ordalydelsen i plakatet var alltså "fikande och farande omkring skogarna efter vildt". Slog precis nu upp verbets "fika" gamla betydelser i SAOB, och det visade sig att det betydde att hasta från det ena stället till det andra, hasta omkring, men också att vara hårt sysselsatt med något. Hela utrycket "fika och fara" är gammalt, och var förstärkande genom mekanismen att säga samma sak med två olika ord, såsom i "flyga oh fara". När den här betydelsen av "fika" försvann ur allmänt språkbruk, föröskte någon tolka det som ett tryckfel; ett S hade fallit bort, alltså skulle fet inte stå fika utan fiska, vilket ju passa bra in på att det handlade om fiske och jakt. Och så fick det bli. Slut på anmärkningen.)
Hur som helst, fika eller fiska, hädanefter fick nybyggarna bara jaga inom en halv mil från sitt hemman. Det behöver väl knappast sägas att det här var en regel som var i det närmaste omöjlig att övervaka. Nybyggarnas fiske skulle också vara bara för husbehov, men detta övervakades inte heller.
Slutgiltigt uppstod eller stadfästes ”den traditionella nordiska äganderätten till jord” först då Förenings- och säkerhetsakten 1789 garanterade de självägande bönderna oinskränkt ägorätt till sin jord, kronoböndernas besittningsrätt garanterades gå i arv, och dessutom bestämdes hur dessa hemman kan friköpas så att krono blir skatte, det vill säga av staten förpaktat blir fullt privatägt med skatteskyldighet.
Vid genomförandet av storskiftet säkrade många lappar rättigheterna till sitt lappskatteland och sina nyttjanderätter genom att registrera ägorna som fastigheter med tillhörande nyttjanderätter. Härvid förekom veterligen ingen etnisk diskriminering mot lapparna. Kronan tog förvisso över all mark som var ”herrelös”, men så skedde i hela landet. Utöver detta fråntogs lapparna inte någon mark, vad som hände var att dess formella juridiska natur i en formell lantmäteriförrättning förvandlades från lappskatteland till nybyggen, det vill säga till lägenheter som avvittrades och infördes i jordaböckerna. Avvittring betydde att lantmätaren och gode män, bland dem också lappar, utförde en syneförrättning på plats. Då ägorna och rättigheter till nyttjanderätter såsom fiske och utängar gicks igenom kunde nybygget utökas med mark så att det kunde anses bli besuttet, det vill säga självbärande. Lägenhetens gränser utstakades i terrängen och försågs med råmärken, och en motsvarande lägenhetskarta upprättades. Protokollet med karta stadfästes på tinget, där också lappar satt med som nämndemän. Sedan arkiverades dokumenten i jordregistret. (Anmärkningen 2019: Matti Enbuske hade 2008 doktorerat på sin avhandling "Vanhan Lapin valtamailla. Asutus ja maankäyttö historiallisen Kemin Lapin ja Enontekiön alueella 1500-luvulta 1900-luvun alkuun". Senare forskning, som var på gång redan 2012, har fördjupat insikten i de här processerna. Tarja Nahkiaisoja  doktorerade 2016 på sin avhandling "Saamelaisten maat ja vedet kruunun uudistiloiksi - Asutus ja maankäyttö Inarissa ja Utsjoella vuosina 1749-1925. Juha Joona doktorerade 2019 på sin avhandling "Ikimuistoinen oikeus - tutkimus Lapin alkuperäisistä maa- ja vesioikeuksista".  Seriös forskning av det här slaget har avfärdats som ovetenskaplig och samefientlig av kretsar i, kring och bakom sametingets styrelse. Slut på anmärkningen. )
I och med att lapparna ombildande sina egendomar och rättigheter till fastigheter minskade lappbyarnas betydelse och i deras ställe trädde socknen och ”jordaboksbyn”, på finska maakirjakylä. Benämningen lappar kom att hänvisa till dem som fortfarande fick sin näring huvudsakligen av fiske, jakt och renskötsel utan nämnvärt latbruk ― också dem som innehade en egen gård.
Man kan säga att de finländska nybyggarna med samisk/lappsk bakgrund och deras ättlingar representerar resterna av den skogssamiska kulturen, där huvudnäringarna var fiske och jakt ― också på vildren så länge den fanns ― medan rendriften med halvtama renar för dem spelade en ringa eller underordnad roll. Man ägde kanske några kör- och dragrenar, men sällan större hjordar.

Förvandlingen till nybyggare var för lapparna ett sätt att säkra sin rättsliga ställning, men samtidigt utgjorde det ett väsentligt steg till kulturell och språklig assimilering. Den här utvecklingen begränsade sig inte till de nuvarande samiska hemortsområdena i nordligaste Lappland. En massa nu finskspråkiga släkter i Kuusamo och norröver är ättlingar till lappar som lät registrera sina ägor som nybyggen, och som med tiden bytte språk. Som ett resultat av förfinskningen började de flesta lapparna till exempel i Sodankyläs såkallade sjöbyar skämmas för sin härkomst. Att vara lapp gav så låg social status att många familjer förträngde sitt ursprung så långt att det föll i glömska. När de sedermera har vaknat till insikt om den, kanske för att värna sin rätt vid den eventuella ratificeringen av ILO-fördraget, hävdar andra lappar att det bara handlar om ättlingar till finska nybyggare som plötsligt vill vara samer för att få fördelar, eller för att motarbeta samerna av pur snikenhet, svartsjuka och elakhet.
Fjällappskulturen tog en annan utvecklingsriktning än skogslappskulturen. Redan på 800-talet nämns vallade renhjordar på 800 huvuden, men i vilken takt rendriften ― i motsats till vildrensjakten ― utvecklades hos de nomadiserande fjällapparna är mindre känt. På 1800-talet antog storrendriften hur som helst en kommersiell karaktär, renköttet producerades inte längre i första hand för egen konsumtion, utan för att säljas och bytas till andra förnödenheter. Renhjordarna växte och ägandet koncentrerades. De privata lappskattelanden blev för trånga för de stora renhjordarna, och bristen på renbeten var ett dokumenterat faktum redan på 1800-talet. Undantaget kronotorpens jord utnyttjade renlapparnas hjordar nästan all kronojord i Lappland, och utgjorde på många vis en belastning för nybyggarna ― av vilka flertalet ännu länge var lappättlingar. När vi talar om skogs- och fjällappar skall vi komma ihåg att den här gränsdragningen inte var absolut, men fjällappsbyarna och de rika renägarsläktena vara måna om att inte gifta ner sig då det gällde egendom och social rang.
De expanderande renhjordarna ledde till tvister om var de olika byarnas renar skulle få beta och drivas fram. Dessa tvister och strandade förhandlingar rikena emellan ledde till att gränserna stegvis stängdes för renhjordarnas vandringar.
Den finsk-norska gränsen stängdes för norska lappar och deras renhjordar 1852, året före "lappupproret" i Kautokeino. Som en följd av gränsspärrningen flyttade 274 norska lappar under åren 1853-71 från Kautokeino till det allra nordligaste Sverige. De medförde sina, enligt egen uppgift, 20 530 renar. Med Sverige som utgångspunkt kunde de utnyttja renbetena på den finska sidan av gränsen, och deras betesmarker sträckte sig österut, först till östliga Enontekis och Kittilä sedan till nordliga Sodankylä. År 1889 stängdes också den svensk-finska gränsen för nomadiserande lappar, varvid en del av dem slog sig ner i Finland för gott. Den första inflyttaren var Matti Peltovuoma 1872, och den sista Jouni Hetta 1911. Trängseln på renbeteslanden och gränsspärrningarna gav upphov till en dominoeffekt, där renägarfamiljer från Utsjoki och Enontekis flyttade bland annat till områden som idag ligger under Lokka bassäng. Vid inflyttningen var dessa marker inte renbeten utan jaktmarker där de tidigare invånarna jagade vildren och älg. De här invånarna, vars marker nu kom till en ny användning, var också de huvudsakligen lappar och skoltlappar. Precis som svedjefinnarnas tamboskap på skogsbete en gång hade skrämt bort lapparnas viktigaste villebråd, vildrenarna, i Kemi lappmark, störde nu inflyttarnas halvtama renhjordar bort vad som fanns kvar av vildrenar i Sompio och Enare lappmarker. Då de där boende lapparnas jakt gav allt magrare utbyte, gick också de in för rendrift i större skala än tidigare, eller satsade starkare på fiske där det var möjligt.
För att den etniska bilden inte skall vara för enkel kan vi påminna oss om att det bland storrenägarfamiljerna i Enontekis fanns också ursprungligen finska släkter, som med storrendriften med tiden anammade en samisk identitet.
Statsmakten i Finland välkomnade inflyttarna och de anvisades nybyggen på områden där skogsavverkningen inte ännu var ekonomiskt bärbar. Man räknade med att rendrift i en större skala än vad den lokala befolkningen dittills hade sysslat med skulle betyda ökade skatteintäkter för staten. Här kan vi åter en gång påminna oss om att så länge statsmakten har existerat och verkat, så har statsmakten varken i Svea rike eller i republiken Finland givit lapparna en diskriminerande behandling på etniska grunder åtminstone då det gäller jordrättsliga frågor. Däremot har staten, såsom det här har förklarats, tvärtom favoriserat de inflyttade renlapparna, till och med på bekostnad av de inom samma områden dittills bofasta lapparna. Utvecklingen där staten genom Forststyrelsen lade under sig alla ”herrelös” mark är en sak i sig, men den drabbade inte speciellt dessa renlappar, utan alla nybyggare, också de till sitt ursprung finska. Såtillvida finns här en intressant koppling, att det var just detta övertagande, eller om man vill, usurpation av det ”herrelösa” landet som möjliggjorde att statsmakten, åtminstone tillsynes lagligt, kunde överlåta nybyggen och nyttjanderätt av marken till inflyttarna.
 Nu är ättlingar till de renägarfamiljer som flyttade in till Finland efter 1852 väl representerade i Sametingets ledning. I stället för att vädja till jordböckerna stöder de sig på allmänna etniska rättigheter i egenskap av nertrampad ursprungsbefolkning, och kräver att ”landet som har tagits av samerna skall återges till dem”. De har inte mycket att förlora på försöket, men med god tur kan utdelningen bli enorm. Tillspetsat kunde man formulera den här politiska linjen i två slagord ”Sameland till samerna” och ”All makt åt Sametinget!”.
Med kännedom om den ovan relaterade konkreta bosättnings- och jordrättshistorien kan man dock lugnt säga att dessa sameaktivister ställer anspråk på återbördandet av något, som varken den finska staten, finländska nybyggare eller över huvud taget någon någonsin har tagit av dem. Härmed inte sagt att jordaböckerna på ett uttömmande sätt skulle täcka allt vad det har funnits och återstår av gamla ägande- och nyttjanderätter i Lappland, eller att sista kapitlet har skrivits i frågan om kronans markövertagning.
Sorgligt nog har minoritetspolitiskt aktiva samer som kräver ratificering av ILO-fördraget nekat att godkänna samisk identitet och därmed samiska rättigheter till 1000-1500 personer, som enligt jordböckerna har ägt mark inom sameområdet i århundraden, där idkat lappnäringar och betalt lappskatt för sin egendom. Dessa ur Sametingets perspektiv och i förhållande till det såkallade sameregistret icke-samiska lappar har en samisk/lapsk självförstådd identitet, och undangömt forskningsmaterial från tiden före Sametinget visar på att de flesta har förfäder som har varit vad som tidigare kallades lappar.
Sametingets portväktare har dock uteslutit dem ur ”sameregistret” med motiveringen att dessa personer inte har lyckats uppvisa tillräckliga bevis på att de uppfyller kriterierna på samiskhet, speciellt språkkraven. ”Sameregistret” är här inom citationstecken därför, att det ursprungligen har upprättats som vallängder för sametingsvalen, men därifrån har sametinget och sameaktivisterna utvidgat registrets betydelse så att den som är med i registret är same, medan den om inte är med inte heller är same.
Ett avgörande kriterium för upptagning i vallängderna för sametinget har varit och är att ifrågavarande person eller hans förfader/moder i närstående led har haft samiska som sitt första språk. Språket som kriterium för att man tillhör eller inte tillhör ett ursprungsfolk är dock ohållbart. Det är inte alls sällsynt att ursprungsfolk eller medlemmar av det förlorar sitt språk i koloniala förhållanden, eller i förhållanden som har vissa drag som liknar kolonialstyre, såsom förhållandena har varit i den finska Lappmarken. Dessutom är det typiskt för handelsidkande folk att under sin existens byta språk inte bara en utan flera gånger.
 Speciellt bör vi märka, att ILO-fördraget nog tar upp ursprungs- och stamfolkens språkliga rättigheter, men säger ingenstans att en persons eller hans förfäders språkliga färdigheter skulle utgöra ett kriterium för vem som är eller inte är medlem av dessa folk. Finlands riksdag har däremot gjort språket till ett avgörande kriterium för samisk tillhörighet redan 1973, och principen har levat vidare i lagen om Sametinget 17.7.1995/974.
Sametinget har gladeligen upprätthållit denna felaktiga princip. Om Finland ratificerar ILO-fördraget är ett absolut minimikrav att den här principen frångås och kriterierna för vem som tillhör ursprungsfolket revideras. Jag ser två alternativ: endera har vi i Lappland ett enda ursprungsfolk, det må då kallas lappar eller samer, och då omfattar det fjällappar, renlappar, fiskarlappar, skogslappar, nybyggarlappar, skoltlappar och alla som oavsett språket är tillräckligt nära ättlingar till dessa. Och då skall alla dessa samer/lappar vara representerade i Sametinget. Eller så har vi flera stamfolk, som har eller kan bilda tidsenliga stamorgan utgående från de traditionella: renlappar, skogslappar, fiskarlappar, nybyggarlappar, skoltlappar, hur de nu vill identifiera sig själva och organisera sin stamverksamhet. Sedan kan dessa stammar via sina organ tillsammans bilda ett organ som representerar det samtliga lappländska ursprungsfolket. Då skulle också det finländska Sametingets legitimitet som aktör i det gränsöverskridande samesamarbetet stärkas. Eventuellt kan den här flerstamsmodellen vara att fördra, för det tillåter de olika grupperna att artikulera och bevaka sina egna intressen. Det vore också värt att studera en tvåkammarmodell likt den som kongressen i USA bygger på, så att sametinget skulle ha en kammare av gruppvis valda representanter som säkrar att alla samiska/lappska särgrupper får sin röst hörd utan att en hegemonistisk majoritet tystar den, och en allmän kammare som motsvarar dagens Sameting, dock med breddad bas så att inga samer/lappar utesluts.
Att ett renlappsdominerat Sameting som utesluter över tusen lappar fortsätter att ensam representera ursprungsbefolkningen och utgöra dess styrande organ för utövande av kulturautonomi och för att företräda samerna i nationella och internationella sammanhang, är ohållbart. Den finska staten svarar för Sametingets kostnader med skattemedel. Detta stöd går idag till en självutvald del av Lapplands ursprungsfolk, och används delvis till att driva en intern segregering inom detsamma. Det är inte helt omotiverat att säga att det är ett stöd till de rika i en fattig landsdel.
Sametinget beslutar också om fördelningen av de medel som anvisats för samernas gemensamma bruk. I ett beslut av Sametinget i ett ärende som gäller denna fördelning får ändring inte sökas genom besvär. Sametinget styr också medel till forskning kring samer.
Att Sametinget tillämpar en snäv, språkbaserad definition av vem som skall och kan anses vara same är inte olagligt. Den principen står uttryckligen inskriven i Lagen om Sametinget och tillkom redan tidigare, under samedelegationens tid. Lagen är dock emot människorättsprinciperna och måste enligt min uppfattning ändras innan man ens kan tänka sig att ratificera ILO-konventionen.

Sametingslagens 3 § lyder:
Same
Med same avses i denna lag den som anser sig vara same, förutsatt att
1) han själv eller åtminstone någon av hans föräldrar eller far- eller morföräldrar har lärt sig samiska som första språk,
2) han är efterkommande till en sådan person som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna eller att
3) åtminstone någondera av hans föräldrar har antecknats eller hade kunnat antecknas som röstberättigad vid val av delegationen för sameärenden eller Sametinget.

Enligt min uppfattning bör 3 § justeras och språkligt omformuleras så att det räcker att personen uppfyller en av underpunkterna.

(Anmärkning 17.6.2012/GP: Den här anmärkningen gäller bara den finska lagtexten. Den finska och svenska lagtexten skiljer sig så att den svenska texten saknar ”eller” i slutet av punkt 1). Detta borde givetvis rätts till, eftersom det ger en annan mening än i den finska texten där ordet finns. Ordet eller, på samiska ”dahje”, finns också i den samiska översättningen. Inressant nog tycks Sametinget hålla så hårt på språkkriteriet som en förutsättning för att en person skall upptas i vad Sametinget kallar sameregistret, att man kunde tro att sametinget använder sig av den svenskspråkiga lagtexten utan det kritiska ordet ”eller” i slutet av punkt 1).)

Språkkriteriet bör för ordningens skull kanske omformuleras så att det primärt utesluter personer som har lärt sig samiska som första språk till exempel bara därför att en förälder har velat lära barnet samiska som första språk, utan vidare samisk bakgrund eller beröringspunkter till ursprungsfolket. Här hänvisar jag dock till det tilläggmoment 5 som jag föreslår nedan.
Förutom dessa justeringar bör paragrafen kompletteras med ytterligare två punkter som kunde formuleras ungefär så här:
4) han är efterkommande till en sådan person som har ägt eller som familjemedlem bebott ett i jordböckerna registrerat hemman eller kronotorp inom Lappmarken, och som bevisligen eller på ett trovärdigt sätt kan visa på sin samiska tillhörighet.
5) han, även om han inte uppfyller något av de i punkterna 1-4 nämnda förutsättningarna kan förete officiellt utfärdat bevis på att behärskar samiska på den nivå som definieras i Samiska språklagen, och som rekommenderas av mins (N antal) i sameregistret införda personer, och som enligt Sametingets uppfattning har visat sig värdig att upptas som fullvärdig medlem av ursprungsbefolkningen. Vid fattande av sådant beslut bör förslaget stödas av (( t.ex.)) 5/6 av de givna rösterna.

Till punkt 5 vill jag anmärka att jag inte vill möjliggöra ”juntning” genom att en enkel majoritet i Sametinget kunde kooptera ursprungsbefolkningen med invalda medlemmar som ytterligare skulle stöda denna majoritet. Enkligt min syn vore det dock bra att lagen skulle innehålla en flexibel bestämmelse som möjliggör att öka samernas antal så att säga utifrån, i de fall folket väljer att så göra.
Om modellen för ursprungsfolkets kulturautonomi byggs upp enlig modellen med flera stammar, bör rätten att på motiverade grunder ta upp nya medlemmar övergå till respektive stam.
Kriterierna för medlemskap i ursprungsfolket bör ytterligare granskas kritiskt och med skapande grepp och sedan formuleras så att ingen som själv upplever sig som same och som har verklig och uppenbar anknytning till folket utesluts till exempel bara för att han eller förfäderna har varit obesuttna, inte idkat renskötsel eller inte införts i något register av sådan beskaffenhet att införandet där måste anses vara tillräckligt bevis för samisk tillhörighet för dem som är upptagna i det.
Hur ”citysamernas” rättigheter, speciellt i förhållande till eventuellt kollektivt jordägande, kunde regleras är en fråga jag inte har förmåga att befatta mig med. Det förefaller mig dock något obalanserat ifall dessa ca 6500 personer skulle erhålla allt det goda ILO-fördragets ratificering för med sig ― vad det nu sen kommer att vara ― medan 1000-1500 lappar vars förfäder praktiskt taget i eviga tider har bebott det samiska hemområdet inte skulle få det, bara för att de inte uppfyller den snäva, språkbaserade definitionen av samisk tillhörighet som Sametinget tillämpar.
Observera att även om jag anser att bristfälliga kunskaper i samiska inte skall vara ett uteslutande kriterium för medlemskap i ursprungsfolket, så betyder det på inget vis att jag skulle ringakta språkets betydelse. Utvecklandet av det samiska språket i alla dess varianter är kanske den mest centrala och aktuella uppgiften för Sametinget, och för den finska statens samepolitik ― undantaget diskussionen om ILO-fördraget, och en eventuell ratificering av fördraget, om det kan ske på sunda grunder.
Jag använder termen etnonationalistisk för att karakterisera den mest synliga samepolitiska linjen. Denna motiveras med en etnoromantisk historiesyn, som frigjord från forskningsrön och bevarade dokument bygger upp en bild av Sameland som kolonialiserades, av samerna som ett undertryckt folk, som nu skall återta sitt land. Med en fulare benämning kunde den här linjen kallas etnochauvinistisk, men jag låter bli. Man måste dock göra ett förbehåll vid användandet av termen etnonationalistisk i samband med Sametingets linje. Detta samernas lagstadgade organ för kulturautonomisk opinionsartikulering och administration använder sig av en etnisk retorik, redan namnet Sametinget syftar ju till det etniska. Men då Sametinget har uteslutit 1000-1500 sökande från medlemskap i ursprungsfolket har den ingalunda beaktat den etniska tillhörigheten. Dess urvalsgrunder och -praxis har lett till att syskon har hamnat på olika sidor av skiljelinjen, då den ena har upptagits i samregistret, den andra inte.
Driven till sin spets syftar den etnonationalistiska samiska linjen till att underställa sig inte bara den mark som ägs av de ”icke-samiska” lapparna, utan givetvis också allt som ägs av ättlingar till söderifrån inflyttade nybyggare, och alla som senare har inflyttat till lappmarken. De etablerade jordägoförhållandena, som i sekler har utgjort det lagliga tillståndet, utmålas propagandistiskt som en stor orätt. Drömmen är att med stöd av ILO-fördraget återbörda de påstådda ursprungliga, men bortrövade jordrättigheterna. Rätten till jordegendom och allt vad därtill hör är sedan tänkt att ”återgå” till de utvalda ”registersamerna”, kanske för att förvaltas kollektivt av Sametinget eller med någon moderniserad version av samebyarnas förvaltning.
Eventuellt finns det en ännu bättre dold agenda: att en utvald minoritet inom det utvalda folket skall få större fördelar och rättigheter genom att vädja till att just de och bara de fortfarande aktivt idkar den traditionella samiska näringen, rendriften. ”Den traditionella rendriften” har blivit ett ideologiskt argument. Av Finlands cirka 10 000 samer bor endast cirka 3500 inom det samiska hembygdsområdet, medan ca 6 500 är såkallade citysamer, som bor utanför området och livnär sig med tidsenliga, föga traditionella yrken och allt annat än rendrift. Av de cirka 3 500 samerna som bor inom det samiska hembygdsområdet livnär sig bara några få procent på rendrift, och man kan fråga sig i vilka hänseenden de idag tillämpade formerna av rendrift är traditionella. Är det ändå i den snäva kretsen som fortfarande aktivt idkar renskötsel och fortfarande har samiska som sitt språk man väntar sig den största utdelningen av ILO-fördraget?

Det finns dock minst ett krux i räkningen. Låt oss anta att statens nuvarande äganderätt till en stor del av jorden i Lappland har uppkommit med orätt, att staten helt enkelt i olika skeden roffade åt sig alla de marker som inte avvittrades som skattehemman, trots att marken inte alls var herrelös, utan användes av ”lappallmogen” för ”fiske och farande omkring skogarna efter vildt”. Om man vill se saken så, bör man kanske komma ihåg att rätta till missförhållandet i hela riket, överallt där kronan ensidigt definierades mark som krono. Sen är det bara att gå tillbaka i tiden, och till byarna och kyrkan återbörda den mark och de forsar om vilka Gustav Vasa 1542 egenmäktigt deklarerade: ”Förty att sådana äger, som obygda liggie, höre Gud, oss, och Swerigis Crone till, och ingen annen”.
Kronans markpolitik fortsatte med 1683 års skogsordning, där det bestämdes att skogsområden som inte bevisligen tillhörde någon enskild person eller samfällighet var kronans egendom. En ensidig deklaration av det här slaget, om än given av staten, utgör inte laga fång av jordegendom ― inte ens om den finska staten idag skulle stöda sig på den. En helt annan sal är sedan hur klokt det sedan är, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt, att riva upp det förgångna i stället för att lösa dagens frågor här och nu.
Låt oss våga oss tanken att kronans jordpolitik för flera århundraden sedan idag utdöms som rofferi, och att statens äganderätt därmed förfaller. Vem återgår äganderätten av jorden inom sameområdena och kanske hela Lappmarken då till? Kanske i samernas kollektiva ägo, så att marken förvaltas av ett samiskt organ oberoende av riksgränserna? Kanske förvaltas marken kollektivt av Sametinget i varje land?
Så enkelt är det inte, för de som träder i stället är de forna ägarna, samebyarna. Eller egentligen inte samebyarna, eftersom de inte ägde marken och nyttjanderätterna kollektivt, även om lappskatten definierades byavis. In träder, ur forntidens töcken, ur skattelängder och jordaböcker så länge dessa förts och i den mån de finns bevarade, de enskilda samerna som betalade lappskatt och ägde dessa. Kanske går man ännu längre bakåt, till tider då användningen av marken kunde omfördelas med byns gemensamma beslut, till exempel då en familjs försörjningsbörda hade förändrats. Sen gäller det att ta sig tillbaka till nutiden och spåra de lagliga arvingarna. Och då har vi igen dokumenten, främst jordböckerna att gå efter. Och då kan det vara att många av dem som förväntar sig få land med hjälp av ILO-avtalet blir utan. I konsekvensens man måste vi ju nämligen fråga, vilken rätt den finska staten hade till att på kronans/statens mark låta grunda nybyggen på det tidiga 1900-talet. Om staten hade roffat åt sig marken, kunde den väl inte med laga ock moralisk rätt överlåta den till exempel till de från Norge på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal invandrade renlapparna? Och så vidare. Jag ser framför mig ett juridiskt moras, och vågar inte lita på att till exempel Sametinget skulle kunna reda ut saken och administrera och fördela ägo- och nyttjanderätterna på ett rättvist sätt. Inte ett Sameting, som har förvägrat lappar medlemskap i ursprungsfolket.

För politiker i Sydfinland tycks det räcka att sola sig i skenet av den progressiva och minoritetsvänliga politik de tror sig stå för då de stödjer Sametingets linje. De gömmer sig bakom principen om kulturautonomi, som förutsätter att samerna skall få sköta sina egna angelägenheter utan utomstående inblandning. I det stora perspektivet har inte bara samerna under århundradenas lopp fått delta i utvecklandet av sina förhållanden som fullfärdiga och odiskriminerade medlemmar i olika organ, åtminstone i en helt annan skala än vad som utmålas av dem som vill se samerna enbart som offer för kolonialism. Också centralmaktens samepolitik har, trots vissa drag av kolonialism och till och med rofferi, i det stora sett haft samernas väl som ledstjärna, givetvis enligt den uppfattning som var rådande under olika tider. Målsättningen var att samerna skulle kunna leva ett drägligt liv och att deras förhållanden skulle förbättras. Den konkreta historien, med sina mörka och ljusa sidor, skall inte heller här ersättas med myter och nutida legender, varken om en förlorad guldålder eller om ett kolonialistiskt ok. Jag är inte ute efter att så ytterligare splittring, men om man absolut vill tala om inträngande och kolonisering skall man inte glömma vilken social kris som uppstod i spåren av den folkvandring som fick sin början i östra Finnmarken där storrendriften först uppstod, och som svepte västerut, via Kautokeino till Karesuandonejderna och sedan tillbaka österut via Enontekis till Kittilä och Sodankylä, och via Utsjoki till Enare. Folkvandringen var inte stor om vi ser till det absoluta antalet människor, men nog kraftig om vi sätter nykomlingarnas antal i förhållande till den dåvarande bofasta befolkningen. Nykomlingarna var tidigare nomader, som nu slog ner sina bopålar för gott. Då vi talar om de renflockar de förde med sig, och sätter renarnas huvudantal i förhållande med de tidigare invånarnas renhjordar, är ordet flock eller hjord för svaga, man borde tala om hordar. Dessa renägare etablerade sig i sina nya hemtrakter med den finska statens benägna stöd och tilldelades nybyggen. Den här bosättningspolitiken var till sin karaktär kolonialistisk, och det är uttryckligen den som fortfarande spökar i samepolitiken och ger upphov till skiljelinjer och splittring. Det är den folkvandringen och den dåvarande finska statens politik som förklarar den för de flesta utomstående oförklarliga saken att det i den finska lappmarken ser ut att finns å ena sidan samer och å andra sidan lappar. Vi utomstående tror ju att det finns ett folk, lapparna, som föredrar att kalla sig själva samer, och som föredrar att vi kallar dem just så.
Det är också i den på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal skedda folkförflyttningens slutända, bland de sent inflyttade renlapparnas ättlingar och anhängare, man hittar vad man kan kalla de ledande sameaktivisterna. Där hittar man dem som skriker högt om kolonialism och gamla oförrätter som skall rättas till, samtidigt som de utesluter andra lappar och lappättlingar från medlemskap i ursprungsfolket.
Då de ”icke-samiska lapparnas” har mobiliserat sig i diverse föreningar, har det av en sameaktivistisk majoritet, ledd av inflyttarättlingar, utmålats som en motattack mot en rättfärdig samisk mobilisering, och ”registersamerna” och deras stödtrupper bland forskarna har låtit förstå, att de som vill kalla sig lappar och inte samer inte alls är lappar eller samer som är ute efter att få sin samiska tillhörighet erkänd, utan ättlingar till finska nybyggare som vill gå för lappar för att motarbeta den samiska saken, och för att de fikar efter sin andel i den ekonomiska nytta och politiska makt de räknar med att samiskheten skall ge, inte minst sedan ILO-fördraget ratificeras. Ett exempel på en sådan tolkning är Erkki Pääkkönens avhandling från 2008, ”Saamelainen etnisyys ja pohjoinen paikallisuus - Saamelaisten etninen mobilisaatio ja paikallisperustainen vastaliike”.
Det gäller dock att nyktert sätta sig in i den konkreta bosättnings- och assimilationshistorien för att kunna skapa sig en bild av vem som är urbefolkning och vem som inte är det. Att någon har erlagt lappskatt är inte ett bevis på att man har tillhört ursprungsfolket, eftersom lapprättigheter kunde erhållas också av nybyggare. Jordböcker och tingsprotokoll kan ge upplysning om situationen då en lägenhet registrerades. Det finns uppgifter om den finska invandringen som kan hjälpa till att skilja invandrarna och urinvånarna bland nybyggarna, om det är vad man är ute efter. Kyrkoböcker och släktnamn talar också för sig. Man kan se till helheten, också förbi språkkriteriet, såsom Högsta förvaltningsdomstolen har gjort i motiveringarna till sitt beslut KHO:2011:81
 / HFD:2011:81: "Riippumatta siitä, olisiko esitetty selvitys riittävä osoittamaan A:n olevan saamelainen suoraan saamelaiskäräjistä annetun lain 3 §:n 1 kohdan perusteella, on häntä asiaa kokonaisuutena arvioitaessa pidettävä lain 3 §:n sisältämän määritelmän mukaisena saamelaisena."
HFD hade redan tidigare vidrört principerna för samisk tillhörighet också i sitt beslut KHO:2003:61 / HFD:2003:61.
Sameaktivisterna vädjar alltså till en äganderätt till landet som är äldre än alla skattelängder och jordaböcker, och som de anser gå utöver denna, som de uppfattar saken, orättmätigt usurperade äganderätt. Som jag har uppfattat det är ättlingarna till de bosatta lapparna i Finland beredda att flexibelt och generöst tillerkänna ättlingarna till de på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal inflyttade renlapparna jämlika rättigheter som ursprungsfolk, men givetvis kan de inte gå med på att utklassas i sitt eget land av sena inflyttare och avfärdas som finska nybyggare och ”wanna-be-samer”. Inte heller tanken att ”lapparna” gärna kan fortsätta att vara ursprungsfolk inom sina med rå och rör avgränsade ägor, medan ”samerna” tar hand om allt land utanför dessa verkar speciellt skälig. Det, om något, har drag av ett flerfaldigt kolonialistiskt öde.

Sametingsaktivisterna vädjar till att tillhörigheten i ursprungsfolket grundar sig på förhållanden som går längre bakåt i tiden, till en tid före bevarade källor. Man kunde säga att den går långt bakom och utanför urminnes hävd, då urminnes hävs plägar förutsätta att man ostört och oomtvistat har innehaft eller nyttjat något topografiskt definierbart område åtminstone så långt någon minns. Sameaktivisterna vädjar inte till specifika rättigheter med begränsad geografisk, man kunde säga lantmäteriteknisk avgränsning, utan till något större, till den allmänna, principiella rätten till Sameland, och det till ett odelat Sameland utan åtskiljande riksgränser. Om den här motiveringen godtas, och varför kunde den inte godtas, har alltså ättlingarna till de till Finland relativt sent inflyttade renlapparna inte bara samisk tillhörighet utan de är också ursprungsfolk, inte bara i Norge de kom från, utan också i Finland. Men det innebär inte att deras tillhörighet och status som ursprungsfolk skulle utesluta andra samer/lappar från denna tillhörighet och status som ursprungsfolk, såsom sameaktivisterna vill se saken, utan i så fall måste också ättlingarna till det övriga ursprungsfolket ha samisk/lappsk tillhörighet och status som urspungsfolk, alltså de lappar som fanns i den finska lappmarken då de sena inflyttarna kom.
Om den samiska tillhörigheten är något som nedärvs från urminnes tid, från en förhistorisk tid i regional betraktelse, alltså en tid utan skriftliga dokument, är det svårt att förstå varför dokumenterad språkkunskap under de senaste generationerna skall utgöra ett avgörande kriterium. Det föreligger också andra problem. Den förhistoriska motiveringen härleds alltså ur en tid då Sameland inte ännu hade delats upp i de nuvarande rikena, och en tid då dessa gränser ännu var öppna för lapparnas flyttningar. Om samer, vars mera konkreta rötter är i det nuvarande Norge kan erhålla status som ursprungsfolk i Finland, skall inte då de finländska lapparna, vars medlemskap i samma ursprungsfolk väl måste härledas ur samma grund, ur ett förhistoriskt, odelat Sameland, inte erhålla motsvarande rättigheter också i de andra länderna, alltså i Sverige och Norge, kanske också i Ryssland? Om en sådan finländsk same/lapp nu flyttar till Sverige eller Norge, hur står det då till med inflyttarens samiska tillhörighet och rättigheter? Vad om en hel, låt oss äga nyetablerad sameby flyttar från Finland till Norge? Tanken är inte helt befängd, vi kan komma ihåg hur fiskarbyn Bugöynes i Finnmarken år 1989 förklarade sig vara till salu för flyttning till Sydnorge. Då jag inte är insatt i de svenska och norska samelagarna vet jag inte svaret på min fråga.
ILO-fördraget bygger dock på nationella lösningar. Helt omöjligt skulle det kanske inte ändå vara att inleda en diskussion om att på nytt öppna riksgränserna för rendriften.
Tyvärr bygger tanken på att restaurera jordägoförhållandena i Lappland inte bara på en romantiserande bild av samerna som ett utsuget ursprungsfolk med en förlorad guldålder som nu kunde återskapas, utan också på att man blundar för att tiderna har förändrats och Lappland med dem. Sameaktivisterna betonar gärna hur viktig ”den traditionella rendriften” är för den urgamla samkulturen. Utomstående vet inte att rendriftens relativa andel i förhållande till samefolkets övriga näringsfång har varit ganska liten, det är först under de senaste århundradena renhushållningen har blivit viktigt. Utomstående vet inte att det är bara en liten andel av samerna som idag får sitt uppehälle av renhushållningen. Sörlänningen ser kanske framför sina ögon bilder av skällande vallhundar, skidande renvaktare vid lägereldar, moror som mjölkar vajor, den försvinnande kultur som bland annat Yrjö Kokko beskrev i sina romaner. Sörlänningarna vill i sin bild av samefolket inte veta av snöskotrar, helikoptrar och terrängfordon som renarna samlas med, de vill inte veta om den överavbetade marken eller att det så ekologiska renköttet produceras med hjälp av infört foder. Jag säger inte att rendriften skall återgå till gamla metoder, utan bara att det inte är rätt att använda termen ”traditionell näring” för att vädja till okunniga politiker och deras väljare i syfte att tillskansa sig politisk makt och ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Om Marx inte skulle ha dött redan 1883, skulle han antagligen säga att en del samer som livnär sig på kapitalistisk (om ordet stör kan det bytas ut mot ”marknadsorienterad”) rendrift är ute för att tillskansa sig ekonomiska fördelar och politisk makt här och nu, genom att vädja till förkapitalistiska förhållanden som tillhör en förgången tid.
Sedd söderifrån, och inte minst i ett finlandssvenskt perspektiv och SFP-perspektiv, kan den samiska etnonationalismen te sig progressiv och stolt som de samiska nationaldräkter sameaktivisterna brukar bära. Men i verkligheten är det till vissa delar en unken och förlegad politik.
Ett nationalistiskt statsbygge är en stark drivkraft så länge det är ofullbordat. Det förklarar delvis varför den här politiken finner anhängare också bland de samer som inte själva kan vänta sig alltför stora fördelar av den. En annan förklaring är de ”big man” -och klientförhållanden som Tim Ingold har beskrivit så träffande i sin bok ”The skolt lapps today”, och som har varit en central del av den sociala struktur som har hållit också storrendriften fungerande.
Som jag ser saken måste Lapplands framtid bygga på en multietnisk modell där också den inflyttade befolkningen är med utan att diskrimineras, det må sedan handla om samer, finnar eller somalier. Honnörsorden är tolerans, samverkan, kompromissvilja och humanism, utan rasism och kastindelning. Då ligger drömlandet inte i det mytiska förgångna, utan i den gemensamma framtiden. Den är kanske mycket mindre lockande än guldåldersdrömmen, eftersom det handlar om att gå med fötterna på jorden. Den goda sidan i saken att det är verklighet och inte sagor.
Olika parter i tvisten har under olika tider sökt bevis för sin samiskhet, med eller utan citationstecken, med användning av olika kriterier, metoder och källor. Där den egna kompetensen tar slut har man krävt att forskarna skall ta vid. Tiden som har vunnits på att förhala ratificeringen har av ILO-fördraget har producerat en hel rad forskningsrapporter, bland dem allt flera doktorsavhandlingar. Forskarna har förtjänstfullt grävt i skattelängder och jordböcker. Lekmän har krävt att den samiska tillhörigheten skall utredas med hjälp av genforskningens nyaste metoder. Forskarna har utfört konceptuella analyser och närmat sig problematiken i hermeneutiskt paradigm. Man har anlagt ett feministiskt perspektiv. Kanske pollenstudier och isotopanalyser kunde visa vem som representerar det äldsta skiktet av ursprungsfolket. Med alla aktning för både vetenskapen och de döda: saknas ännu att man gräver upp de redan två gånger begravda samiska skallarna för nya antropometriska studier och genanalyser.
När den ena sidan vädjar till en ny forskning jävar den andra sidan forskaren, med motiveringen att denna är same, eller hör till gruppen lappar som inte är samer men vill gå för samer, eller för att de är finnar såsom de söderifrån inflyttade nybyggarsläkterna, eller för att de är ingifta i en släkt på motsidan, eller för att de annars har ett för nära förhållande till motsidan. Om den ena sidan vädjar till en forskare som inte har sådana bindningar frågar man sig hur en människa som inte har minsta beröringspunkt med samiskheten skall kunna uttala sig i saken. Det här är en ”catch 22-situation”.
Så gott som all forskning kring jordägandet i Lappland och den samiska tillhörigheten är till sistone ideologisk, eller blir det senast då parterna vädjar till den. Det hindrar inte att den allt bredare upplagda och fördjupade forskningen har kastat nytt ljus på dessa frågor. Vi är nu så långt att bilden börjar klarna.
Också den offentliga debatten på en lägre nivå upprepar sig själv. Registersamerna avfärdar all kritik från de ”icke-samiska lapparna” som avundsjuka och behäftade av samefientlighet (fi. saamelaisvastaisuus).
Låset, som har gått i baklåsläge och kärvat där, har många delar: åtminstone registersamerna, lapparna som inte har upptagits i registret, ättlingar till de finska nybyggarna, skogsstyrelsen och den universella statsmakten med minoritetsombudsmannen, justitieministeriet, regeringen och i sista hand riksdagen och kanske i fortsättningen något internationellt organ.
Dragkampen har pågått i årtionden, rentav i generationer, allt medan de olika befolkningsgrupperna i Lappland lever sitt liv. Man får känslan av att det handlar om en utnötningskamp, där man väntar sig att motståndaren med tiden skall tröttna och öppna sin flank för det avgörande angreppet. Visst kan konflikter inge energi och till och med utgöra ett centralt livsinnehåll, men den energin de ger kan vara ond, och de tär på den positiva energin som annars kunde användas till något bättre. Det är så att man får lust att provocera. Hur var det punkbandet Hassisen kone lade orden: ”Rappiolla on hyvä olla, ei huolet paina, ei rasitu polla. Antaudu sinäkin suosiolla taikka anna meidän olla.” Nu menar jag ingen av parterna, utan helheten.
Frågan är om den finska staten, med sina egna ekonomiska intressen, skall låta parterna i den lappländska konflikten hållas, eller om den har ett ansvar för att den tärande konflikten kunde biläggas. Det är väl aldrig så, att ursprungsfolkets tvedräkt garanterar att staten får fortsätta sin jordpolitik ostörd, enligt den gamla principen divide et impera? Det är på tiden att börja tänka på hur man kunde lägga upp en lösning. I en hållbar lösning kan man inte förbigå samernas rättmätiga intressen, lika lite som man kan förbigå deras intressen som Sametinget inte har antagit som samer trots de ansökandes uppenbara tillhörighet. Lösningen kan inte heller ske på de finska nybyggarättlingarnas eller övriga inflyttarnas bekostnad. Vad som däremot måste läggas på förhandlingsbordet är statens och speciellt Forststyrelsens jordägande ― staten äger cirka 90 procent av jorden inom det samiska hembygdsområdet. En liten intressant observation kan vi göra på Forststyrelsens nätsida
Där hävdar den finska staten sin rätt till marken i Lappland genom att påstå ” Myös perinnöllinen käyttöoikeus – niin sanottu ylimuistoinen nautinta – lopetettiin vuonna 1734.” (sv. Också nedärvd nyttjanderätt ― såkallad urminnes hävd ― avskaffades 1734.”
Själv vågar jag hävda att 1734 års jordbalk alls inte avskaffade urminnes hävd. Lagens 15 kapitel, 1 börjar: ”Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukat haver, att ingen minns, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro.” Den lagen var i kraft då Finland 1809 anslöts till det ryska riket. Som vi minns lovade Alexander I i Borgå att vidmakthålla de svenska lagarna i storfurstendömet Finland.
På samma nätsida vädjar staten också till lappskattelandets natur som bara användningsrätt, inte äganderätt. Vi får väl säga ”därom tvista de lärde”, för den här argumenteringen låter väldigt bekant. Det är ju precis samma ståndpunkt som framfördes redan på 1700-talet.
Med detta vill jag inte säga att just urminnes hävd eller lappskattelandets natur skall vara den rättighetsgrundande grund på vilken man söker lösningar för en tillvaro i vår tid. Den samiska/lappska jordfrågan är visserligen med alla sina trådar knuten till det förgångna. Den som inte känner historien är dess slav, och den som förvrider den gör sig till narr. Ändå gäller det att se framåt, för annars snubblar man.

Den finska statens inställning till de samiska jordkraven kan delvis förklaras med statens direkta ekonomiska intressen, men i bakgrunden finns också en kritisk inställning till de etnonationalistiskt motiverade kraven på rättigheter utöver vad andra befolkningsgrupper har eller kan få. På justitieministeriet är man alltså inte helt aningslös då det gäller ILO-avtalet. Den aktuella frågan är om sydfinska politiker och den finska staten nu ändå skall frisäga sig från det ansvar staten hittills har försökt bära då det gällt att utveckla förhållandena i Lappland? Skall de ge upp, gömma sig bakom kulturautonomiprincipen och ge fritt fram för vad slags politik det nuvarande Sametinget utövar, och ämnar utöva i framtiden med stöd av ILO-konventionen? Om våra politiker nu inte axlar sig sitt ansvar begår de ett oförlåtligt fel.
Att ratificera ILO-fördraget utan att i förväg utreda och i olika lagar fastställa hur det skall genomföras inom olika livsområden vore ofösvarligt, liksom att ratificera fördraget utan en konsekvensutredning. När president Niinistö uttalade tankar i denna rikting ställde sig Sametingets ordförande fullständigt oförstående, och lät förstå att presidenten har vilseförts av samefientliga element.
Samer har vädjat till sina kulturella rättigheter för att skydda sina i grund ekonomiska intressen och fört saken till såväl Högsta förvaltningsdomstolen som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och EU:s domstol för mänskliga rättigheter. Staten har utgått som segrare, och kan därför vädjat till att allt är bra ställt: samernas rättigheter är garanterade i grundlagen, och enligt en rad lagar skall Sametinget höras i bestämda frågor. Den nuvarande regleringen är alltså minst tillfredsställanden, kanske till och med exemplarisk. Vadan allt detta bråk?
Det här är dock en i grund arrogant bild så länge Sametinget är bara delvis representativt. Det finns mycket som kunde vara bättre, såväl för rensamerna som för den samiska befolkning som har andra näringsfång eller bara idkar småskaligare rendrift. Också den finska befolkningens förhållanden och rättigheter kan utvecklas, bara en gemensam politisk syn kunde formuleras över de gränser som idag indelar befolkningsgrupperna i Lappland i olika läger. Själva samförståndet som eventuellt kunde nås vore värdefullt i sig, och det vore också den process som leder till godtagbara kompromisser. Folk kunde helt enkelt klättra upp ur de nuvarande skyttegravarna efter ett mer än trettioårigt krig.
ILO-fördraget är i sig bra, bara de toknationalistiska tolkningarna inte tillåts bli allenarådande. Om fördraget tillämpas på Lappland enligt den linje Sametinget nu driver kan följderna i värsta fall bli mycket tråkiga, inte minst för alla de lappar och lappättlingar som inte har fått plats i sameregistret. Varför SFP stöder en sådan linje har jag svårt att förstå, men man får väl förutsätta att det nyttjar båda parterna då skobands- och knätofspolitiken har funnit varandra.

Biläggandet av den lappländska konflikten på ett sätt som ger alla kategorier av ursprungsfolket tillräckliga rättigheter möjliggör att Finland kan ratificera ILO-fördraget, om det ännu anses behövligt, utan att ge upphov till en fördjupad konflikt, inte heller med den befolkning som inte kan åberopa någon som helst samisk tillhörighet. Inga öppna fientligheter pågår, även om det har siats om sådana i de mest pessimistiska skenarierna. Ändå är konfliktslösningsuppdraget omfattande, och det bör främst ses som ett sådant, och uppläggningen av lösningen bör ha en motsvarande karaktär. Om Finland och finländska fredsmäklare har lyckats lösa mycket djupare konflikter på olika håll i världen, skall det väl lyckas också i hemlandet ― om inte annat så med internationellt stöd. Detta får dock inte leda till att parterna utnyttjar publiciteten till för att flytta fram sina positioner.
Om det i slutskedet av utrednings- och förlikningsprocessen fortfarande anses behövligt att ratificera ILO-fördraget, är det synnerligen viktigt att därvid se till hur bestämmelserna har tillämpats i andra länder, givetvis med beaktande av att förhållandena i olika länder varierar och att alla lösningar inte är direkt överförbara.
Att efter all förhalning nu bara i all hast ratificera ILO-fördraget är ingen lösning, utan början på en fördjupning av en tragisk konflikt.

Gunnar Pettersson
Skribenten är pensionerad
finlandssvensk journalist.

torstai 6. kesäkuuta 2019

Rinteen hallitus vastuupaikalla saamelaispolitiikan tiehaarassa


Rinteen tänään nimitetyn hallituksen ohjelma julkaistiin 3.6.2019. Saamelaisasioita koskeva linjaus on ohjelmassa muotoiltu seuraavasti (korostukset tekijän):
”Hallitus kunnioittaa ja edistää kaikkien saamelaisten ja saamelaisryhmien kielellisten ja kulttuuristen oikeuksien toteutumista ottaen huomioon kansainväliset sopimukset. Osana tätä työtä selvitetään ILO 169 -sopimuksen ratifioinnin edellytyksiä. Jatketaan työtä saamelaiskäräjälain uudistamiseksi. Totuus- ja sovintokomission työtä jatketaan. Selvitetään pikaisella aikataululla saamelaiskäräjävaalien ajankohtaan liittyvä kysymys.”

Muotoilu ”ottaen huomioon kansainväliset sopimukset” viitannee toivottavasti kaikkiin asiassa olennaisiin Suomea sitoviin kansainvälisiin sopimuksiin – esimerkiksi Kansalaisoikeuksia ja poliittisia oikeuksia koskevaan kansainväliseen yleissopimukseen (8/1976) ja Euroopan ihmisoikeussopimukseen eli Yleissopimus ihmisoikeuksien ja perusvapauksien suojaamiseksi (63/1999), esim. 14 artikla (syrjinnän kielto) ja 17 artikla (oikeuksien väärinkäytön kielto).

Muotoilu ”kaikkien saamelaisten ja saamelaisryhmien” on merkillepantava, ja herättää pienen toivon kipinän.


Ei yksi, vaan monta
saamelaiskulttuuria

Vastoin yleistä käsitystä saamelaiset eivät ole homogeeninen, maata omistamaton ja saamelaiskulttuuriin kuuluvista perinteisistä elinkeinoista toimeentulonsa saava kansa. Saamelaisasutus ei ole keskittynyttä vaan monin paikoin saamelaiset ja suomalaiset asuvat limittäin ja lomittain toistensa kanssa joko erillään tai samoissa yhteisöissä.

Saamelaisia koskevassa lainvalmistelussa on tähän asti kokonaan jäänyt tai pikemminkin jätetty huomioimatta se, mistä saamelaisryhmistä ja mistä maista ja vesistä kulloinkin puhutaan. Tämä on oudosti ristiriidassa sen kanssa, että varsinkin saamelaisuutta jyrkimmin rajaamaan ja rajoittamaan pyrkivät saamelaiset korostavat juuri konkreettisten saamelaisyhteisöjen eli sukujen ja perheiden merkitystä kun on kyse yksilön saamelaisuudesta ja sen aitoudesta.

Kun puheeksi otetaan eri saamelaisyhteisöjen omakohtainen itsehallinto, aihe onkin yhtäkkiä vähintään puoliksi tabu. Asian esille tuominen leimataan saamelaisten yhtenäisyyden hajottamiseksi. Erityisen tärkeäksi yhtenäisyys tuntuu nousevan jos uskaltaa kysyä, mille saamelaisille mitkäkin maat ja vedet mahtaisivat tiukkaan ottaen kuulua. Tällöin ne, jotka vierastavat eniten eri saamelaisryhmien omakohtaista itsehallintoa,  lähtevät siitä että saamelaisia maita ja vesiä tulee hallita kollektiivisesti saamelaiskäräjien toimesta – jonka enemmistönä ja johtona he kätevästi sattuvat olemaan.

Olisiko liikaa toivottua, että tältä hallitukselta vihdoinkin olisi pudonnut suomut silmiltä niin että se tunnustaisi sen tosiasian, että Suomessa asuu useita omalta kieleltään ja perinteiseltä kulttuuriltaan erilaisia saamelaisryhmiä. Ilmaisuja ”oma kieli” ja ”perinteinen kulttuuri” on tässä käytetty tietoisesti, koska huomattava osa saamelaisista puhuu ensimmäisenä kielenään suomea, eivätkä mahdollisesti ole oppineet taustayhteisönsä saamenkieltä lainkaan tai korkeintaan eriasteisen valinnaisesti. Merkitsevä osa saamelaisista asuu virallisen saamelaisten kotiseutualueen ulkopuolella, eivätkä harjoita saamelaisen taustayhteisönsä perinteistä elämänmuotoa tai elinkeinoja edes niiden nykyaikaisissa muodoissa.

Näistä kulttuurieroista huolimatta heidät voidaan kaikki ensisijaisesti suku- ja perhetaustansa perusteella ryhmittää saamelaisnimikkeen alle, edellyttäen että tätä nimitystä käytetään laajassa merkityksessä. Saamelaiskäräjien linja saamelaisuuden rajaamisessa on kuitenkin tiukasti rajaava. Pääväestön suuren yleisön keskuudessa saamelaisuuden helposti tunnistettavaa perustyyppiä edustaa porosaamelaisuus, jonka voisi tässä mielessä olevan saamelaisuuden ytimessä. Tästä eroavien saamelaisten kulttuurien tunnettuus vähene siirryttäessä etäämmäs tästä saamelaisuuden arkkityypistä.

Kun saamelaisuuden punnitsijoina toimivat sen viralliset vartijat, saamelaiskäräjien vaalilautakunta ja valitusasteena toimiva saamelaiskäräjien hallitus, voitaisiin karrikoiden sanoa, että saamelaiseksi tunnistettaisiin mieluiten vain oman saamelaisyhteisön jäseniä. On vaikea sanoa, missä määrin toiseen ja ehkä yllä luonnehditussa mielessä marginaalisempaan saamelaisyhteisöön kuuluvan henkilön tunnistaminen ylipäätään saamelaiseksi perustuu kulttuuristen tunnusmerkkien tunnistamisen kyvyttömyyteen, vaiko vastentahtoisuuteen, haluttomuuteen tai omien henkilökohtaisten ja oman yhteisön asemien suojeluun saamelaisten itsehallintoelimessä. Yhtä kaikki lopputulemana on nopea ja summittainen hylkäyspäätös.

Kun edellä karrikoiden sanottiin, että saamelaiseksi tunnistettaisiin mieluiten vain oman saamelaisyhteisön jäseniä, joku asioihin perehtymätön voi tietysti spontaanisti kysyä, miksi ihmeessä muitten yhteisön jäsenet ylipäätänsä osallistuvat viralliseen yksilön saamelaiseksi ”tunnistamiseen” ja tunnustamiseen. Vastaus on, että asia on uskottu heille lain voimalla, tarkemmin sanottuna saamelaiskäräjälain voimalla.


Saamelaisryhmät Suomen nykyalueella
ennen vuoden 1809 Haminan rauhaa

Seuraavassa hahmotellaan Suomessa 1700-luvun alusta eteenpäin eläneiden ja nykyään elävien saamelaisryhmien historiallista taustaa ja piirteitä. Esitys on ylimalkainen, mutta antanee jonkinlaisen yleiskuvan.

Ennen vuosien 1808–1809 Suomen sodaksi kutsuttua Ruotsin ja Venäjän välistä sotaa Suomi kuului Ruotsin valtakuntaan. Useista maakunnista koostuva Suomi oli kylläkin maantieteellisesti, hallinnollisesti ja jossain määrin poliittisesti oma kokonaisuutensa, mutta silti se ei ollut oma ”maa” ja vielä vähemmän valtakunta tai valtio. Vaikka varsinkin kouluopetuksessa käytettävissä oppikirjoissa on mielellään viljelty ilmaisua ”Ruotsi-Suomi”, ei näiden kahden valtakunnanosan välillä ollut minkäänlaista personaaliunionia tai muuta liittoa, vaan Suomi oli Ruotsin valtakunnan elimellinen osa, ja Suomen asukkaat Ruotsin valtakunnan tasavertaisia alamaisia samoilla perusteilla kuin varsinaisen Ruotsin asukkaat. Ilman juuri minkään asteen kärjistystä voidaan sanoa, että ennen Haminan rauhaa Suomea ei ollut valtiollisesti olemassa.

Sillä Haminan rauhaa edeltävällä alueella, jota yllä mainituilla perusteilla ja rajoituksilla nimitettiin Suomeksi, lappalaisiksi kutsuttuja saamelaisia asui nykyistä saamelaisaluetta etelämpänä. Ruotsin valtakunnan hallinnon eli kruunun ulottaessa valtansa pohjoiseen, koilliseen ja itään, vanhemman Suomen pohjoispuolelle luotiin Kemin lapiksi nimetty hallinnollinen alue.

Lapinmaat eli lapit (ruots. lappmark) olivat erityisen lainsäädännön alaisia hallintopiirejä, joita voidaan verrata keskiaikaisiin eurooppalaisiin rajamaakuntiin (markkeihin) tai jossain määrin vaikkapa Pohjois-Amerikan myöhempiin territorioihin.

Lappalaisten (nykyaikaisittain saamelaisten) verotusta ja kruunun ja kirkon toimesta tapahtuvaa muuta hallintoa varten lapinmaat oli jaettu lapinkyliin, joiden lähtökohtana olivat lappalaisten omat yhteiskuntarakenteet. Käsitteellä lapinkylä oli monta merkitystä, sillä tarkoitettiin oma yhteisön muodostavaa lappalaisväestöä, tämän itsehallinnollista neuvottelu- ja päätöksentekoyksikköä, yhteisön talviasutuspaikkaa sekä kylän maa- ja vesialuetta kokonaisuutena. Maa- ja vesialueet jakautuivat sukujen ja perheiden kesken, ja olivat ainakin historiallisena aikana yksityisomistuksessa perheen päämiehen nimissä. Käytännössä tämä tarkoitti, että perheen hallinnoi yksinoikeudella oikeutta hyödyntää mailtaan ja vesiltään metsästyksen, kalastuksen ja keräilyn kautta saatavia luonnonvaroja. Nämä yksityisoikeudelliset oikeudet olivat siirrettävissä mm. perinnöllä, kaupalla ja väliaikaisesti vuokraamalla. On perusteita olettaa, että esihistoriallisena aikana tällaisista asioista on neuvoteltu, sovittu ja päätetty kylän päämiesten kokouksessa. Tällöin myös perheiden muuttuvat tarpeet ja alueiden hyödyntämiseen käytettävissä oleva työvoima ovat voineet vaikuttaa asioihin. Milloin asiat ovat koskeneet kahta tai useampaa lapinkylää, asiat on hoidettu kylien välisin neuvotteluin.

Jo ennen varsinaisen valtakunnanhallinnon levittäytymistä saamelaisten alueille lapinkylät, käytännössä niiden talvikylät, toimivat paikkoina joissa verottajakauppiaat eli birkarlit tapasivat lapinkylän väen verottamista ja kaupankäyntiä varten. Kruunun ja kirkon levittäessä vaikutustaan lapinmaihin, lapinkylät pysyivät markkinapaikkojen ohella niinä paikkoina jossa viranomaiset, kuten pappi, tuomari ja lapinvoudit – joille verottajakauppiaan toimet olivat siirtyneet – tapasivat saamelaisväestön virallisia toimituksia ja kaupankäyntiä varten. Tämän ohella ja sen kanssa vuorovaikutuksessa lapinkylät jatkoivat itsehallinnollisia toimintojaan asukasperheiden neuvottelu- ja päätöksentekoeliminä. Uudistilan perustamiseen edellytettiin kauan sen lappalaisen suostumusta, jonka perintömaille uudisasukas mieli asettua.

Kemin lappi käsitti alueen jonka eteläraja noudatteli Ounas- ja Kemijokea aina näiden yhtymäkohtaan asti, kuitenkin niin että Kemijärven seutu ja Kuusamo kuuluivat siihen aluksi kokonaisuudessaan. Lännessä raja varsinaiseen Ruotsiin luettuun Tornion lappiin noudatti mahdollisesti aikaisemmin Kemijokea, mutta myöhemmin Torniojoen ja Ounasjoen vedenjakajaa.

Kemin lapin lappalaiset harjoittivat elämänmuotoa, joiden perusteella tutkijat ovat luokitelleet heidät kalastaja- ja metsälappalaisten ryhmään. Vain tutkijat ja viranomaiset käyttivät tätä nimikettä, lappalaiset eivät itseään metsälappalaisiksi kutsuneet.

Käsite metsä- ja kalastajalappalaiset juontui tämän väestön elinkeinoista, jotka loivat niihin sopeutuvan elämänmuodon ja muun kulttuurin. Elinkeinoina oli lohen ja muun kalan kalastus, metsästys pääriistoina villipeurat, majavat ja muut turkiseläimet, sekä luonnonantimien keräily. Elämä sujui niin sanotun lyhyen vuotuiskierron merkeissä siten, että perheet asuivat sulan maan aikana sukumaittensa siinä osassa, missä kalastus, metsästys tai keräily vaati läsnäoloa ja antoi parhaimman tuloksen. Talveksi kokoonnuttiin lapinkylän pääpaikkaan, talvikylään. Eräitä toimia, kuten laajamittaisempaa peuranpyyntiä, toteutettiin yhteishankkeina. Villipeuroista kesytettyjä poroja perheillä oli korkeintaan kourallinen, käytettäviksi ajokkaina, vetojuhtina ja peurapyynnissä houkutuseläiminä ja hiivintäsuojana. Ainakin keskisessä Kemin lapissa lienee esiintynyt myös varsinaisen poronhoidon metsäsaamelaista muotoa, jossa koossa pidettyä jopa useampisatapäistä porotokkaa paimennettiin siirtyen talvi- ja kesälaidunten välissä reittiä, joka oli selkeästi lyhempi kuin porosaamelaisten suurimittakaavaisessa pitkässä vuotuiskierrossa.


Kuusamon suunnan lappalaiset

Kirkollisen ja maallisen alue- ja paikallishallinnon kehitys Kemin lapissa noudatti pääosin rintamaiden kehityskaava, eli uudet yksiköt syntyivät vanhemmista suuryksiköistä ikään kuin kuroutumalla. Noin vuonna 1250 perustettu Kemin seurakunta käsitti koko Kemin lapin. Vuonna 1673 seurakunta jaettiin Kemin seurakunnaksi ja Kemin lapin seurakunnaksi.

Kemijärvi oli alun perin saamelaisaluetta, 1500-luvulla jo kemiläisten ja saamelaisten kalastusaluetta. Suomalaisperäisen asutuksen lisääntyessä lapinraja eli Kemin lapin eteläraja siirrettiin tai siirtyi Kemijärven pohjoispuolelle. Kemijärvi sai oman, paikkakunnalla asuvan kappalaisen 1640. Samoihin aikoihin rakennettiin ensimmäinen kirkko, joka lahonneena korvattiin uudella ja suuremmalla 1690-luvulla. Seurakunta itsenäistyi 1779

Kemin lapin seurakunta jaettiin 1673 niin että itäiset osat erotettiin Kuusamon eli Maanselän seurakunnaksi länsiosien jäädessä Kemin seurakuntaan. Kuusamon ensimmäinen kirkko rakennettiin 1687 tai 1688.

Sodankylän ensimmäinen, edelleen säilynyt kirkko valmistui 1689, mutta seurakunta perustettiin vasta 1747.

Inarin ensimmäinen kirkko rakennettiin Pielpajärvelle 1646–1648. Lahonnut kirkko korvattiin samalle paikalle vuonna 1760 rakennetulla, yhä säilyneellä kirkolla.
Kittilän ensimmäinen saarnahuone rakennettiin 1777. Seurakunta itsenäistyi 1854. Ensimmäinen, edelleen säilynyt kirkko rakennettiin 1829–1831, mutta seurakunta sai ensimmäisen oman kirkkoherransa vasta 1877.


Pohjoispohjanmaalta ja etenkin Savosta Kuusamoon ja jokivarsia pitkin levittäytyvä kaskiviljely ja myöhemmin kiinteä maanviljely työnsi Kemin lapin etelärajaa pohjoisemmaksi. Kuusamon, jokivarsien ja järvikylien alkuperäinen lappalaisväestö ja suomalaisperäinen väestö sulautuivat toisiinsa naimakauppojen kautta ja lappalaisuutensa säilyttäneiden elämänmuoto ja tavat siirtyivät suomalaiseen suuntaan. Syntyi peräpohjalainen erätalonpoikaiskulttuuri, jossa alueelliset lapinkielet murteineen vaihtuivat suomeksi. Kuusamossa lapinkylät ja keminlapin kieli olivat hiipuneet 1700-luvun aikana. Kulkutaudeilla oli oma osuutensa lappalaisväestön vähenemisessä. Sen sijaan varhaisempi vallitseva käsitys, jonka mukaan lappalaiset olisivat väistyneet suomalaisasutieltä siirtymällä yhä pohjoisemmaksi, lienee nykyään siirrettävä omien aikojensa historiallisten totuuksien romukoppaan.

Kemin lapin lappalaisten jälkeläiset ovat meidän aikanamme jossain määrin tuoneet esille lappalaisuuttaan eli nykyaikaisemmin ilmaistuna saamelaisuuttaan. Erika Sarivaara väitteli vuonna 2012 tohtoriksi aiheesta "Statuksettomat saamelaiset", tuoden tämän käsitteen suomalaiseen saamelaisuuskeskusteluun. Itseään metsälappalaisina pitävät uutta ovat pienessä mittakaavassa elvyttäneet tätä identiteettiään ainakin Savukoskella, Sodankylässä, Enontekiöllä ja Kuusamossa.


Järvikylien lappalaiset

Keskisessä Kemin Lapissa keminsaamen eri murteet lienevät vaihtuneet suomeksi 1800-luvun aikana. Pienissä järvikylissä vanha lappalainen elämänmuoto säilyi pisimmin, perustuen kalastukseen, metsästykseen, keräilyyn ja aikaa myöten yhä suuremmassa määrin poronhoidolla, täydennettynä metsätöillä. Itsenäisyyden mukanaan tuoman suomalaiskansallisen virtauksen myötä tämä väestö alkoi hävetä ja perinpohjaisesti kieltämään omat lappalaiset juurensa. Näkökulmasta riippuen tämä väestö ei enää ole saamelaista; ainakin siltä puuttuu saamelaisuuden subjektiivinen tekijä eli sen jäsenet eivät pidä itseään saamelaisena, tai jos joku pitää, niin ei ainakaan ole tuonut sitä vahvasti esille julkisessa keskustelussa.


Inarinsaamelaiset

Pohjoisessa Inarin lapinkylä luettiin Kemin lappiin. Inarilaisilla oli ja on oma saamenkielensä, joka kuolleen keminsaamen lailla luetaan itäsaamelaisiin kieliin. Inarinsaamelaiset on luettu metsä- ja kalastajalappalaisiin, ja elinkeinot ovat olleet samat kuin muilla tähän ryhmään luokitelluilla lappalaisilla eli saamelaisilla. Itse inarinsaamelaiset ovat omalla kielellään kutsuneet itseään yksinkertaisesti inarilaisiksi.

Inarinsaamelaisten historiaan on vahvasti vaikuttanut se, että heidän alueensa on kautta vuosisatojen ollut rauhan ja sodan asioilla liikkuvien ihmisten läpikulkupaikka. Inarilaiset harjoittivat pääelinkeinojaan kalastusta ja metsästystä paimentolaissaamelaisiin verrattuna selkeästi lyhyemmän vuodenkierron puitteissa ja olivat helpommin pappien ja maallisten viranomaisten tavoitettavissa. Suojellakseen omia taloudellisia etujaan keskinäisessä kilpailussa ja kilpailussa lisääntyvään suomalaisen uudisasutuksen kanssa inarilaiset antoivat perustaa itselleen tiloja omille perintömailleen. Tilat olivat ensisijaisesti kalastustukikohtia ja talviasumiseen käytettäviä asuintiloja, mutta niillä saatettiin harjoittaa myös pienimuotoista karjataloutta.

Tilojen yleistymisen myötä inarilaisten lapinkylä menetti asteittain merkityksensä ja yhteisten asioiden hoito siirtyi pitäjänhallintoon. Näiden tekijöiden vaikutuksesta inarilaisia kohtasi sama kielen vaihtumisen prosessi, jonka muut Haminan rauhaa edeltävän Suomen alueella asuneet saamelaiset olivat jo läpikäyneet. He alkoivat menettää saamenkielensä. Vahvimmin kielisiirtymään vaikutti Suomen itsenäistymisen johtanut ja sitä seurannut suomalainen kansallisuusaate, joka piti suomenkieltä suomalaisen valtion luonnollisena ja ainoana hyväksyttävänä kielenä. Saamen kielen katsottiin edustavan alkeellisempaa ja sellaisena heikompaa ja väistymään tuomittua kulttuuria, ja se antoi puhujalleen tätä vastaavan sosiaalisen stigman. Useissa perheissä lopullinen kielenvaihdos tapahtui siinä vaiheessa, kun koululaiset pakotettiin asuntolakouluissa puhumaan suomea, ja opettaja selvitti vanhemmille kuinka tärkeä suomen kielen oppiminen oli lasten tulevaisuusnäkymien kannalta. Kun suomenkielisiksi ja suomalaisille tavoille opetetut koululaiset tulivat lomille, he eivät enää suostuneet puhumaan vanhemmilleen saamea. Koska opettaja oli selittänyt että lapsille on tärkeä oppia suomea, vanhemmat puhuivat lapsilleen suomea sen minkä osasivat. Saamesta tuli salakieli jolla vanhempi väki puhui keskenään asioita joita ei haluttu lasten ymmärtävän. Tällä mekanismilla saamen kieli vaihtui perheessä suomeksi yhden sukupolven aikana.

1918–19 espanjantaudiksi nimetty, aallottain leviävä yleismaailmallinen pandemia tappoi arviolta 30–100 miljoona ihmistä. Tauti saapui Inariin 1920, jossa se verotti väestöä poikkeuksellisen kovasti vaatien 190 henkeä, lähes 10 prosenttia väestöstä. Maan sanomalehdissä levisi kauhukuvia taudin kourissa kärsivästä Inarista. Inarinlappalaisille espanjantauti merkitsi raskasta iskua.

Edelleen inarinsaamelaisten tilanteeseen vaikutti 1800- ja 1900-luvulla entisen Inarin lapinkylän alueelle siirtyneet muita saamelaiskieliä ja -kulttuureja edustaneet saamelaiset, joista tulee puhe hiukan alempana.

Inarinsaamelaisia on eri arvioiden mukaan 700–900 henkeä ja inarinsaamen kielen puhujia noin 450. Muiden saamelaisryhmien jäsenten tavoin merkitsevä osa inarinsaamelaisista asuu saamelaisten kotiseutualueen ulkopuolella.


Porosaamelaiset

Tutkijoiden ryhmittelyssä oli metsä- ja kalastajasaamelaisten ohella näistä elinkeinoiltaan, elämänmuodoltaan ja kulttuurinsa puolesta merkitsevästi eroava ryhmä, tunturisaamelaiset. Nämä puhuivat omaa saamenkieltään, joka jakautui alueittain eri murteisiin. 1700-luvun alkupuoliskolle tultaessa tunturisaamelaisia asui Ruotsissa ja Norjassa, mutta ei tähän asti pääasiallisena tarkastelukohteena olleessa Kemin lapissa.

Enontekiö ja Utsjoki kuuluivat Norjaan vuoteen 1752, jolloin ne liitettiin Ruotsiin Strömstadin rauhassa. Strömstadin rauhansopimuksen liittyi lappalaisia koskeva, omana aikanaan edistyksellinen lisäpöytäkirja, jossa sovittiin että valtakuntien mahdolliset uudet sodat eivät koske lappalaisia, ja että nämä saavat niin rauhan kuin sodan aikana määrämuotoja noudattaen ylittää valtakuntien välisen rajan porotokkineen perinteisen vuotuiskierron puitteissa, ja molemmissa valtakunnissa virkamiesten oli kohdeltava heitä samoilla ehdoilla kuin oman maan lappalaisia.

Vuonna 1752 Ruotsiin liitetyt Enontekiö ja Utsjoki kuuluivat vuoteen 1809 asti hallinnollisesti Ruotsin Västerbottenin eli Länsipohjan lääniin ja Tornion lappiin. Enontekiön ja Utsjoen saamelaisten pääasialliseksi perinteiseksi elinkeinoksi oli tällöin muodostunut laajamittainen poronhoito, jota harjoitettiin seuraamalla ja ohjailemalla jopa tuhatpäisiä poroeloja pitkää vuotuiskiertoa noudattaen metsämaiden talvilaitumilta tuntureiden yli Jäämeren rantaan ja sieltä takaisin. Elinkeino edellytti liikkuvaa eli nomadista elämänmuotoa, jossa asumuksina toimivat avoimella tulisijalla varustetut kodat. Elinkeinonsa mukaan näitä saamelaisia kutsutaan muiden toimesta myös porolappalaisiksi. Itse he kutsuivat itseään omalla kielellään saamelaisiksi.

Utsjoen Ruotsiin liittämisen seurauksena Ruotsin alamaisiksi tuli myös Tenojoen itärannalla asuneet ja sinne jääneet jokilappalaiset, joiden pääelinkeinona oli lohenpyynti. Vaikka jokilappalaiset on Suomessa harvoin käytetty nimitys, tätä saamelaisväestöä elää Suomessa yhä.


Haminan rauhan rajat rajasivat
osan porosaamelaisista Suomeen

Haminan rauha (1809) päätti sodan Ruotsin ja Venäjän välillä. Sodan seurauksena Suomi irrotettiin Ruotsin valtakunnasta ja liitettiin autonomisena eli itsehallinnollisena suuriruhtinaskuntana Venäjän valtakuntaan. Suomen suuriruhtinaana toimi asemansa oikeutuksella Venäjän tsaari, joka peri Suomen osalta ne valtaoikeudet ja velvollisuudet jotka olivat siihen asti olleet Ruotsin kuninkaalla. Venäjällä tsaari oli itsevaltias, mutta Porvoon valtiopäivillä (täsmällisesti ottaen maapäivillä eli Suomen säätyjen edustajien kokouksessa) Venäjän tsaari oli luvannut pitää Suomessa voimassa Ruotsin valtakunnan lait.

Haminan rauhassa 1809 Enontekiö ja Utsjoki, jotka olivat hallinnollisesti kuuluneet varsinaiseen Ruotsiin, liitettiin Suomeen. Vasta tällöin voidaan sanoa, että Suomessa asui vähääkään merkitsevässä määrin porolappalaisia. Jos Enontekiön ja Utsjoen saamelaiset 1800-luvun alussa otetaan yhtenä ryhmänä, ei kuitenkaan voida sanoa että he olisivat tulleet Suomeen. Tässä tapauksessa saamelaiset pysyivät lähinnä paikoillaan, mutta valtakunnanrajoja siirreltiin, ja sen mukana näiden saamelaisten asuma-alueita siirrettiin valtakunnasta toiseen. Niiden saamelaisten, jotka jäivät paikoilleen, tuli vannoa uskollisuuden vala uudelle hallitsijalle, ja heistä tuli uuden valtakunnan alamaisia. Yksi elämää hankaloittava seuraus oli, että joet, kuten Könkämäeno, Inarijoki ja Teno, jotka ennen olivat olleet niiden molemmin puolin asuvien saamelaisten kulkutie ja yhdysside, muuttuivat nyt rajajoiksi. Toistaiseksi tämä ei kuitenkaan liikoja häirinnyt – voidaan sanoa, että raja oli jokien veteen piirretty viiva, ja periaatteessa Strömstadin sopimuksen lappalaisia koskeva lisäpöytäkirja suosi saamelaisten kulkua rajojen yli.


Rajasulut

Vuonna 1829 Utsjoen nimismies raportoi että Norjan lappalaisten porot aiheuttivat kohtuutonta haittaa Suomen puolella. Tästä 1830 alkaneiden rajaneuvottelujen hoitaminen uskottiin ensin Suomen senaatille, mutta aikaa myöten Venäjän viranomaiset ottivat asian hoitoonsa sillä perusteella että kysymys koski suhteita ulkovaltoihin.

Neuvotteluihin osallistuva Ruotsi nosti esille ajatuksen vaihtokaupasta jossa Ruotsi ostaisi Enontekiön. Suomen aloitteesta neuvotteluihin kytkettiin kysymys kalastusoikeuksista jäämerellä. Venäjä vaati Suomen puolesta että kaikille Suomen lappalaisille, ei siis vain porolappalaisille, ja lisäksi suomalaisperäisille Lapin asukkaille, piti taata oikeus kalastukseen Jäämerellä. Suomessa oli kehitelty ehdotus, jonka mukaan Suomi saisi vaihtokaupoissa Norjalta oikeuden omaan kalastussatamaan jäämereltä. Norja ei suostunut Venäjän vaatimuksiin epäilleen satamahankeen takana olevan sotilaallisia syitä, saaden torjuvaan kantaansa tukea Englannista. Neuvottelut Tukholmassa 1851 päättyivät tuloksettomina, ja Norja ja Venäjä määräsivät kukin tahollaan Suomen ja Norjan välisen rajan suljettavaksi porolappalaisten poroeloilta ja Suomen puolelta Ruijan kalastukseen suuntaavan väen kulkemiselta. Paikallisena ongelmana alkanut konfliktikysymys oli laajentunut ja lopulta liittynyt kansainvälisiin jännitteisiin. Suomen viranomaiset määräsivät rajasulun astumaan voimaan 15.9.1852. Rajanylityskiellon konkreettinen jalkauttaminen maastoon porolappalaisten ja paikallisviranomaisten tietoon kesti luonnollisesti aikansa. Vuotta myöhemmin puhkesi Krimin sota, jossa Venäjä ja mm. Englanti olivat vastakkain. Ehkä painavin selitys ja syy vuoden 1852 rajasululle löytyykin kansainvälisistä jännitteistä, kaukaa saamelaisalueiden ulkopuolelta.

Mainittakoon että Kautokeinon kapinana tunnettu meteli tapahtui 8.11.1852. Saamelaiseksi kansannousuksi tulkitut tapahtumat saivat ulkoisesti väkivaltaisen uskonnollisen hurmoksen muodon, mutta sen taustalla voidaan nähdä saamelaisten ja esivallan väliset jännitteet, ja uutiset rajasulusta ovat hyvinkin voineet sytyttimen tavoin vaikuttaa yhteiskunnallisen räjähdyksen ajoitukseen.


1850-luvun jälkipuoliskolla
tuli uusia porosaamelaisia

Enontekiön ja Utsjoen saamelaiset eivät siis tulleet Suomeen, vaan Suomi Ruotsiin heidän alueelleen. 1850-luvun jälkeen Suomen alueen porosaamelainen väestö kuitenkin sai lisäyksiä sen kautta, että kokonaisia uusia perhekuntia siirtyi maahan.

Yhtenä seurauksena rajasuluista Utsjoen porosaamelaiset ulottivat talvilaitumensa aiempaa etelämmäksi Tenon latvajoen Inarijoen metsämaihin. Tällöin oli pääasiassa kyse liikkeistä vastamuodostuneen autonomisen Suomen rajojen sisällä. Laidunahtaudesta kärsivät Norjan puolen porosaamelaiset yrittivät kiertää rajasulun vaikutuksia kuljettamalla poroelojansa rajajoen yli salaa. Yksi tapa yrittää kiertää uusia rajoituksia perustuivat siihen, että vain poroelot vaihtoivat valtakuntaa, toisessa valtakunnassa asuvien sukulaisten ottaessa elon huostaansa rajalla. Aikaa myöten molempien valtakuntien viranomaiset tehostivat toimintaansa ja yhteistyötään rajarauhan ylläpitämiseksi.

Ajanjaksolla 1864–n. 1910 joukko väljempiä ja parempia laidunmaita tavoittelevia porosaamelaisperheitä siirtyi tuhatpäisine eloineen Norjasta Suomeen ilman rajamuodollisuuksia, asettuen lopulta Suomeen pysyvästi ja siirtyen muodollisesti Suomen alamaisiksi. Suomen puolelle siirtyi lisää Norjasta lähteneitä porosaamelaisia myös Ruotsin kautta kiertäen. Osa ryhtyi Suomen alamaisiksi, osa palasi, Jokunen perhe vaihtoi valtakuntaa virallisesti useammankin kerran kokeillessaan mikä olisi toimivin ratkaisu. Tämä muuttoliike suuntautui lännestä itään, synnyttäen pitkin matkaa porosaamelaista asutusta, joista itäisin on Vuotson porosaamelaisyhteisö Sodankylän pohjoisimmassa osassa.

Vaikka Suomen viranomaiset suhtautuivat aluksi kielteisesti maahan muuttaneisiin uusiin porosaamelaisiin, suhtautuminen kääntyi myönteisemmäksi, kun ruvettiin näkemään laajamittaisen poronhoidon avaamat näkymät. Kun villipeurat olivat loppuneet, poronhoito ei ainoastaan korvaisi metsästystä elintarvikelähteenä, vaan tuottaisi lisäksi verotuloja. Siinä missä inarinlappalaiset olivat perustaneet itselleen tiloja 1800-luvun puolella, porosaamelaiset ”ryhtyivät talosille” selkeästi myöhemmin. Halukkaille merkittiin asuintilojen paikkoja edullisin ehdoin. Ympärivuotinen kotaelämä kävi osavuotiseksi, ja sen sijaan että perhekunnat kaikkineen olisivat siirtyneet kotapaikasta toiseen, muutos kävi siihen suuntaan että osa väestä jäi kotitilalle ja kodassa asuivat ensisijaisesti vain poroeloa vartioiva väki sekä heidän hoidossaan ja opissaan mahdollisesti olevat lapset.

Ympärivuotinen kotaelämä hiipui lopullisesti 1950-luvulla. Tänään yksikään saamelainen tai saamelaisperhe Suomessa ei toteuta perinteistä kotaelämää kaikkineen, ja saamelaisten perinteistä toimeentulokeinoa, poronhoitoa, toteutetaan tänään nykyaikaisin menetelmin. Maastossa toteutetun lisäruokinnan ohella porojen tarhaus on yleistynyt. Samalla porojen omistus on keskittynyt, ja suurin osa saamelaisista – porosaamelaiset mukaan lukien – saa pääasiallisen toimeentulonsa muista kuin n.s. saamelaiselinkeinoista. Monet saamelaiset pitävät poronhoitoa identiteettinsä ytimessä olevana, perinteisiä kulttuurisia ja yhteisöllisiä arvoja ilmentävinä ja sukupolvelta toiselle siirtävänä toimintana. Kuitenkin suuri osa heistä omistaa vain niin pienen määrän poroja, ja osallistuvat porovuoden töihin ensisijaisesti niiden tarjoaman yhteisöllisen ja kulttuurisenkokemuksen vuoksi. Heillä toiminta on ymmärrettävää vain tästä näkökulmasta eikä taloudellisesti kannattavana elinkeinon harjoittamisena. Tällä ei ole sanottu, että kokemukset eivät voisi olla arvokkaita ja tärkeitä, eikä tarkoituksena ole niiden vähättely. Vastoin saamelaiskäräjien ylläpitämää kuvaa saamelaiset eivät kuitenkaan ole homogeeninen, maata omistamaton ja poronhoidosta ja muista saamelaiskulttuuriin kuuluvista perinteisistä elinkeinoista toimeentulonsa saava kaikin puolin ja raskaasti sorrettu kansa.


Oliko kyse ”tulokkaista”?

Usein kuulee sanottavan että valtakunnanrajat ja rajasulut loivat esteen saamelaisten siihen asti vapaalle liikkumiselle ja katkaisivat heidän perinteiset muuttoreittinsä. Kannattaa kuitenkin pohtia onko vuoden 1852 jälkeen tapahtunut, nimenomaan Norjan puolen laidunten ylisyöttämisen ja itse rajasulun liikkeelle sysäämä asuinpaikan ja kansallisuuden vaihtaminen katsottava saamelaisten ”perinteiseksi liikkumiseksi”. Kun ottaa huomioon, että Suomeen vuoden 1852 rajasulun jälkeen siirtyneet porosaamelaisperheet eivät olleet asuneet ennen Suomessa eivätkä heidän talvilaitumensa olleet sijainneet Suomessa, puheilta ikiaikaisista perinteistä putoaa pohja.

Ruotsissa aatteellisesti johtavat saamelaiset ovat korostaneet oppia, jonka mukaan saamelaiset eivät ole ruotsalaisia, vaan ainoastaan saamelaisia, ja että Ruotsissa asuu kaksi kansaa, ruotsalaiset ja saamelaiset. Tämän opin mukaan saamelaiset eivät ole vähemmistö Ruotsissa, vaan siis oma kansansa, Ruotsin alkuperäiskansa. Sen sijaan kaikki muut maassa asuvat väestöryhmät, jotka eivät ole kantaruotsalaisia – vaikkapa ruotsinsuomalaiset, meänkieliset ja lukuisat maahanmuuttajaryhmät – ovat vähemmistöjä. Suomessa saamelaiset eivät ole ainakaan vielä julistaneet tällaista kahden kansan oppia. Jos olisivat, Suomeen 1800-luvun keskivaiheen jälkeen muuttaneiden porosaamelaisten jälkeläiset eivät ehkä lainkaan, tai ainakaan eivät yhtä vimmatusti, kieltäisi sitä että heidän esivanhempansa aikoinaan millään tavoin muuttivat Suomeen. Hehän ainoastaan muuttivat Saamenmaan sisällä, heidän maansa riistäneen ja kolonialisoineen ”valkoisen miehen” vääryydellä piirtämien rajojen yli.

Voisi sanoa, että vaikka vuoden 1852 jälkeisen muuttoaallon sysäsi liikkeelle ”valkoinen mies” sulkemalla rajat, sen todelliset taustasyyt ovat löydettävissä porosaamelaisten Norjassa harjoittaman suurimittakaavaisen, markkinoille suuntautuvan porotalouden vahvassa kasvussa: poromäärien vahva kasvu, siitä johtunut laidunahtaus ja laidunten kuluminen, siitä seurannut porojen heikentynyt ravitsemustila ja vastustuskyky, ja edelleen laumojen tiheys, joka edesauttoi pororuttona tunnettujen tarttuvien tautien leviämistä. Edelleen voidaan nähdä, että porolappalaiset itse myötävaikuttivat vahvasti rajasulun määräämiseen siirtämällä vuodesta 1830 alkaen vähintäänkin 50 000 poroaan aivan uusille talvilaiduntamisalueille Suomen puolelle rajaa, jossa se aiheutti ongelmia Suomen lappalaisille. ”Valkoinen mies” ei siis sulkenut rajoja pahaa pahuuttaan, vaan niiden ongelmien takia joita Norjassa asuvat ja siellä porojaan siihen asti laiduntaneet porolappalaiset aiheuttivat Suomessa asuville lappalaisille yrittäessään ratkaista Norjassa itselleen aiheuttamiaan ongelmia.

Tässä pohdinnassa ei luonnollisesti ole kyse jälkikäteen annettavasta oikeudellisesta tai moraalisesta tuomiosta, vaan tapahtumaketjun tosiasiallisesta kulusta ja sen vuorovaikutuksen logiikasta. Tai myönnettäköön, että tietoa jaetaan tässä siksi, että tieto ja siitä syntyvä ymmärrys voi olla tarpeen moraalisen vastuun pohdinnalle silloin, kun porosaamelaisten perilliset pyrkivät sysäämään vastuun yksipuolisesti pääväestöä edustaville kolonialistisille viranomaisille ja näkemään rajasulut yksinomaan pahantahtoisena siirtomaaherruuden ilmentymänä. Esimerkki tästä sisältyy Suomen Saamelaisnuoret ry:n 8.5.2013 lausuntoon saamelaismääritelmästä: ”Vuoden 1852 ja 1889 rajasulut aiheuttivat saamelaisen yhteiskunnan pirstoutumisen sekä sen, että porosaamelaissuvut, jotka olivat perinteisesti jutaneet poroineen nykyisen Suomen pohjoisista outametsistä Norjan rannikolle, joutuivat siirtämään kirjansa yhteen maahan.”

Korjataan ohimennen ilmaisu ”outametsistä”, koska se tarkoittaisi ”metsämetsistä”. Saamelaisnuorten hakema ilmaisu olisi pitänyt kuulua pohjoissuomalaisittain ”outamaista”. Eri asia, missä määrin porosaamelaissuvut ”olivat perinteisesti jutaneet poroineen nykyisen Suomen pohjoisista outametsistä – siis outamaista –Norjan rannikolle”. Ehkä Enontekiöltä ja Utsjoelta, mutta tuskin syvältä Inarin lapinkylän mailta jossa porosaamelaisten talvilaitumia ei tiettävästi ollut ennen vuoden 1852 rajasulkua. Ja että ”joutuivat siirtämään kirjansa yhteen maahan”? Käytäntö oli kyllä sellainen, että vaikka saamelaisia pahimmillaan verottivat kahden tai jopa kolmen valtakunnan verottajat, niin kukin perhe olivat kirjoilla vain yhdessä pitäjässä ja siten vain yhden maan alamaisia.

Kuten olemme nähneet, tosiasiallinen tilannekuva oli hiukan toisenlainen kuin millaisena saamelaisnuorten yhdistys sen haluaa nähdä, samoin rajasulkuihin liittyvät syy- ja seuraussuhteet.


Porosaamelaiset tänään

Joka tapauksessa Suomessa asui 1900-luvun alkuun tultaessa määrältään merkitsevä porosaamelainen väestö, joka tänään muodostaa maan lukumääräisesti suurimman saamelaisryhmän. "Porosaamelaisten" saamelainen alaryhmä pitää tänä päivänä sisällään edellä luonnehdittujen vanhan ajan porosaamelaisten jälkeläiset. Itse nimitys porosaamelaiset (tai pelkästään "saamelaiset") perustuu siihen, ja on perusteltavissa ryhmän historiallisilla juurilla, jossa tämän väestöryhmän harjoitama nomadinen poronhoito muokkasi omapiirteisen kulttuurin, elämäntavan ja identiteetin. Siitä huolimatta, että vain pieni osa porosaamelaisista on tänä päivänä porosaamelaisia siinä mielessä, että he harjoittaisivat esivanhempiensa elinkeinoa edes sen nykyaikaisissa muodoissa, nomadisen poronhoidon perinne on edelleenkin keskeinen porosaamelaisessa identiteetissä ja ryhmän etnonationalistisessa ideologiassa. Lähinnä ulkopuoliset ovat käyttäneet tästä saamelaisryhmästä sen oman kielen, pohjois-saamen, perusteella myös nimitystä pohjoissaamelaiset. Tämä on kuitenkin kohdannut arvostelua porosaamelaisten taholta. Liioittelun ja yksinkertaistamisen uhalla voisi tähän heittää, että jos asia olisi yksinomaan porosaamelaisten vallassa he käyttäisivät luultavasti itsestään yksinkertaisesti nimitystä "saamelaiset", eivätkä soisi muiden käyttää tätä nimitystä  laiisinkaan.

Saamelaisten lukumäärästä on vaikeasti saatavilla tarkkaa tietoa. Jos Suomessa arvioidaan olevan karkeasti ottaen 10 000 saamelaista, ja vähennetään näistä, edelleen arviolta, noin 900 inarinsaamelaista ja noin 500 kolttasaamelaista, päädytään siihen että Suomessa asuisi nykyään noin 7 000 porosaamelaista – ja enemmän kuin puolet näistä saamelaisten kotiseutualueen ulkopuolella.  On syytä korostaa, että laskelma on erittäin summittainen ja että se perustuu epävarmoihin lähtölukuihin.


Kolttasaamelaiset

Suomen kansalaisiksi tulemista mittapuuna käyttäen kolttasaamelaiset eli koltat edustavat Suomen alueella asuvista saamelaisryhmistä nuorinta. Heidän perinteinen kulttuurinsa eroaa ominaispiirteiltään eniten porosaamelaisuudesta, joka yleensä mielletään tyypilliseksi saamelaisuudeksi. Näihin eroihin kuuluvat mm. kieli, uskonto ja perinteiset asut.

Kolttasaamelaisia asui vuoteen 1920 Suomen itärajan pohjoisimman osan itäpuolella Neuvosto-Venäjällä – Petsamon alueella ja Kuolan niemimaalla – sekä Norjan Etelä-Varangissa. Kun Petsamo liitettiin Suomeen Tarton rauhassa 1920, siellä asuvista koltista tuli Suomen kansalaisia. Suomen ja silloisen Neuvosto-Venäjän suora rajalinja jakoi elämänmuodoltaan vanhakantaisimpana säilyneen Suenjelin (suom. Suonikylän) kolttayhteisön eli siidan alueen kahtia niin että yhteisön talvikylä jäi rajan itäpuolelle. Suomen valtio rakennutti 1920-luvun lopulla siidalle uuden talvikylän, joka nimettiin entisen talvikylän mukaan.

Talvi- ja jatkosodan seurauksena koltat evakuoitiin Suomeen, ja oman valintansa mukaan he päättivät pysyä sodan loputtua Suomen kansalaisina. Muutamien kodittomien vuosien koltat asutettiin – edelleen oman valintansa mukaan – 1950-luvun alkuvuosina Inarin vanhan lapinkylän alueen koillis- ja itäosiin. Kolttasaamelaisten asuttamisen 70-vuotisjuhlaa vietetään 24.8.2019 Sevettijärvellä.

Jouni Kitti on laatinut erinomaisen yksityiskohtaisen, sotien jälkeiseen kehitykseen painottuvan esityksen kolttien historiasta:
http://jounikitti.fi/suomi/maaoikeudet/koltat.html

1955 säädettiin ensimmäinen n.s. kolttalaki, Laki kolttien asuttamisesta (273/55). Lain syntyhistoriasta ilmenee, että se on asutuslaki, jonka tavoitteena oli pelkän asuttamisen lisäksi suojella kolttiaan ja heidän kulttuuriaan, ottaen huomioon heidän haavoittuvainen asemansa, kulttuurinen erityislaatunsa ja elinkeinolliset tarpeensa. Lain avulla säilytettiin Petsamon kolttien vanha venäläistyyppinen itsehallinnollinen järjestelmä kyläkokouksineen ja kolttavanhimpineen. Järjestelmä toimii yhä, mutta muunnetussa muodossa ja muodollisesti pelkästään neuvoa-antavaksi typistettynä.

Kolttien oma kieli, koltansaame, luetaan inarinsaamen tavoin itäsaamelaisiin kieliin. Koltankielessä on kohtalaisen monta äännettä, joita ei suomenkielessä ole, ja joiden merkkien tuottaminen tavanomaisilla kirjoitusohjelmilla tuottaa usein ylivoimaisia ongelmia. Läheistenkin saamenkielten puhujien keskinäistä ymmärtämistä vaikeuttaa kielten todellisten erojen lisäksi usein niiden poikkeavat kirjoitustavat eli ortografiat. Tämä on seurausta eri kieliä pioneereina tutkineiden kielitieteilijöiden – jotka usein olivat alueella toimivia kirkkoherroja – itse kehittämistä ortografioista, joiden paremmuutta kukin kehittäjä kiivaasti puolusti. Tämän lisäongelman sanotaan hankaloittavan myös inarinsaamelaisten ja kolttien välistä saamenkielellä tapahtuvaa kommunikointia.

Uskonnoltaan koltat ovat perinteisesti kreikkalaiskatolisia.

Vuonna 1995 kolttien lukumääräksi Suomessa arvioitiin 500 henkeä, uudemmat arviot vaihtelevat välillä 500–700. Myös koltansaamen puhujien tarkemmasta lukumäärästä on vaikea löytää tietoa. Määrä voisi liikkua noin 300 puhujan tienovilla. Vielä vuonna 2006 arvioitiin, että nuorin koltankieltä äidinkielenään puhuva oli yli 30-vuotias, mutta sen jälkeen kielipesätoiminta lienee parantanut tilannetta.


Kilpailu alkuperäiskansa-asemasta

Sen enempää Suomen nykyisellä alueella asuvat norjalaislähtöiset porosaamelaiset kuin inarinsaamelaiset ja muut metsä- ja kalastajalappalaisten jälkeläiset – koltat mukaan lukien – eivät täytä kaikkia ILO:n alkuperäiskansasopimukseen (ILO169) kirjattuja alkuperäiskansan tunnuspiirteitä ideaalisen täydellisesti ja tyhjentävästi, vaan ainoastaan osin ja soveltamisperusteita venytellen. Inarinsaamelaisten ja muiden metsä- ja kalastajalappalaisten jälkeläisten käsitykset ja vaatimukset siitä että he ovat oman alueensa alkuperäiskansaa nojaavat kuitenkin vähintäänkin yhtä vahvaan historialliseen ja oikeudelliseen pohjaan kuin porosaamelaisten samansisältöiset vaatimukset. Välttämättömänä välihuomautuksena on tässä sanottava, että koko tämän kirjoituksen tarkoituksena ei ole yhdenkään täällä mainitun väestöryhmän alkuperäiskansa-aseman kiistäminen, vaan sen seikan kriittinen tarkastelu, että eräät näistä ryhmistä kiistävät alkuperäiskansa-aseman toisilta ryhmiltä. Paitsi että kiistämisperusteet vaikuttavat hyvinkin kestämättömiltä, kiistämisen seuraukset ovat ilmeisen epäedulliset myös kiistäjille itselleen.

Henkilön saamelaisaseman virallistaminen eli muodollisen saamelaisstatuksen saaminen toteutuu sillä, että henkilö merkitään hakemuksestaan saamelaiskäräjien vaaliluetteloon. Suomen saamelaisten rajaaminen ei ole ongelma niille saamelaisille, joilla on tämä virallistettu saamelaisasema. Heidän mielestään saamelaiskäräjien vaalilautakunnan hyväksyntä, ja vain se, antaa henkilölle virallisen saamelaisaseman, eikä muunlaista saamelaista ole, koska vailla virallista statusta oleva saamelainen ei ole muodollisesti saamelainen. Vaalilautakunta taas perustaa päätöksensä saamelaiskäräjälakiin, sellaisena kuin lautakunta sitä tulkitsee ja päätöksenteossaan käyttää, ja pohjimmiltaan siihen, että vaalilautakunta ”tunnistaa” hakijan saamelaiseksi, mikä voidaan ilmaista myös niin, että saamelainen yhteisö tunnistaa hänet saamelaiseksi, eli hän kuuluu johonkin vaalilautakunnan saamelaiseksi tietämään sukuun ja on elävän saamelaisen sukuyhteisön jäsen. Juuriltaan saamelaisia ja usein myös saamelaista elämäntapaa sen nykymuodoissa harjoittavia henkilöitä, jotka saamelaiskäräjät ei ole kelpuuttanut vaaliluetteloonsa on ryhdytty nimittämään statuksettomiksi saamelaisiksi. On enemmän kuin selviö, että hylkäyspäätösten tekijät ja kannattajat pitävät pelkkää ajatustakin tällaisten saamelaisten olemassaolosta loogisena mahdottomuutena.

Vuoden 1990 asetus saamelaisvaltuuskunnasta määritteli saamelaisen näin:
”Saamelaisella tarkoitetaan tässä asetuksessa henkilöä, joka pitää itseään saamelaisena, edellyttäen, että hän itse tai ainakin yksi hänen vanhemmistaan tai isovanhemmistaan on oppinut saamen kielen ensimmäisenä kielenä.”

Nykymuotoisen saamelaiskäräjälain saamelaismääritelmässä vaalilautakunta panee painoa kieliperusteelle, eli kohdille joiden mukaan saamelaisella tarkoitetaan henkilöä, joka pitää itseään saamelaisena, edellyttäen
– että hän itse tai ainakin yksi hänen vanhemmistaan tai isovanhemmistaan on oppinut saamen kielen ensimmäisenä kielenään; tai
– että ainakin yksi hänen vanhemmistaan on merkitty tai olisi voitu merkitä äänioikeutetuksi saamelaiskäräjien (tai sen edeltäjän saamelaisvaltuuskunnan) vaaleissa.

Näiltä osin saamelaisen määritelmä on täysin kieliperustainen: hyväksymisen ehdot perustuvat saamen kielen oppimiseen ensimmäisenä kielenä. Hakijan omakohtaista saamen kielen oppimista ensimmäisenä kielenä ei kuitenkaan vaadita, kunhan ainakin yksi hänen vanhemmistaan tai isovanhemmistaan on oppinut saamen kielen ensimmäisenä kielenään. Kerran saavutettu merkintä vaaliluetteloon, tai pelkästään se, että henkilö olisi voitu merkitä vaaliluetteloon, on ominaisuus, joka periytyy vanhemmilta (yksikin vanhempi riittää) näiden lapsille, vaikka saamenkielen taito olisi jo jäämässä yhä kauemmaksi sukupolvien taa. Suomen noin 10 000 saamelaisista noin 3 000 puhuu äidinkielenään jotain Suomen alueen kolmesta saamelaiskielestä – pohjoissaamea, inarinsaamea tai koltansaamea. Suomen saamenkielisestä väestöstä noin 70–80 prosenttia käyttää saamea puhuessaan pohjoissaamea, ja ja inarin- ja koltansaamea kumpaakin käyttää vajaat 15 prosenttia. Kun kuitenkin noin 60 prosenttia Suomen saamelaisista ei puhu äidinkielenään jotain saamenkieltä vaan suomea, päästään suhteellisen yksinkertaisella laskutoimituksella siihen karkeaan tulokseen, että Suomen saamelaisten äidinkielten jakauma olisi seuraavantapainen: suomenkieli noin 7 000, pohjoissaame noin 2100, inarinsaame noin 450 ja koltansaamea noin 450. Varsinkin viimeksi mainittu luku vaihtelee eri lähteissä.

Suomen alamaisiksi Haminan rauhan myötä vuonna 1809 tulleet Enontekiön ja Utsjoen saamelaiset puhuivat omaa, länsisaameen luokiteltua pohjoissaamen kieltään. Suomessa asuva pohjoissaamea puhuvien kieliryhmä sai tuntuvan vahvistuksen siitä pohjoissaamea puhuvasta väestöstä, joka pääosin kaudella 1864–noin 1910 muutti poroineen Suomeen Norjasta joko suoraan tai Ruotsin kautta. Tämän suurimittakaavaista poronhoitoa harjoittavan saamelaisväestön eristynyt ja liikkuva elämänmuoto auttoi heitä säilyttämään saamenkielensä elävänä suhteellisen kauan.

Haminan rauhaa edeltävän Suomen alueen alkuperäisestä saamelaisväestöstä periytyvät saamelaiset olivat kielihistorialtaan erilaisessa asemassa.

Kuusamon saamelaisten keminsaamen kieli oli hiipunut jo 1700-luvun aikana, ja keskisessä Kemin Lapissa keminsaamen eri murteet lienevät vaihtuneet suomeksi 1800-luvun aikana. Edellä kuvatut kehityskulut selittävät, että 1900-luvun jälkimmäiselle puoliskolle tultaessa oli kirkonkirjojen mukaan juuriltaan selkeästi saamelaisia henkilöitä, jotka eivät saamelaisuutensa virallistamiseksi voineet vedota isovanhempiensa saamenkielisyyteen. Heitä ajatellen saamelaiskäräjälakia vuonna 1995 säädettäessä saamelaisen määritelmään lisättiin kohta, jonka mukaan saamelaisella ymmärretään myös henkilö, joka pitää itseään saamelaisena, edellyttäen että hän on sellaisen henkilön jälkeläinen, joka on merkitty tunturi-, metsä- tai kalastajalappalaiseksi maa-, veronkanto- tai henkikirjassa. Tässä ei puhuta lainkaan saamen kielestä saamelaisuuden perusteena. Hallituksen esityksessä tälle henkilön saamelaisuuden vaihtoehtoiselle perustelulle oli asetettu takarajaksi vuosi 1875. Vuosiluku oli määrä sisällyttää lakia täydentävään asetukseen.

Perustuslakivaliokunta lausui mietinnössään (PeVM 17/1994 vp):
”Saamelaiskäräjiä koskevan lakiehdotuksen 3 §:ssä määritellään saamelaisen käsite. Valiokunta, yhtyen sinänsä lakitekstiin, huomauttaa, ettei laki tavanomaisten tulkintasääntöjen perusteella oikeuta esityksen perusteluissa mainittua mahdollisuutta, jonka mukaan asetuksella voitaisiin säätää vuoden 1875 luettelot laissa tarkoitetuiksi yksinomaisiksi viranomaisrekistereiksi. Valiokunta ei myöskään pidä tarkoituksenmukaisena täydentää lakia tässä suhteessa erillisin asetuksenantovaltuuksin.”

Perustuslakivaliokunnan kanta johti siihen että vuosiluku 1875 ei tullut lainsäädäntöön. Tästä huolimatta saamelaiskäräjien vaalilautakunta nosti sen hallituksen esityksestä ja ryhtyi soveltamaan sitä. Valitusasteena toimiva Korkein hallinto-oikeus piti aluksi tätä tulkintaa lainmukaisena, mutta kehitteli sittemmin kantaansa päinvastaiseen suuntaan. KHO sorvaili päätöstään kieli keskellä suuta, ristitulessa maaten. Toinen vertaus olisi, että KHO joutui purjehtimaan Skyllan ja Kharybdiksen välistä YK-komiteoiden ohjaillessa sen kurssia ristiriitaisten ukaasiensa välityksellä, saamelaiskäräjien taholta tulleita viestejä kuunnellen.

Viimeistä lukua tässä tragikoomisessa jatkokertomuksessa ei ole vielä kirjoitettu, sillä Suomen valtio ja sen kautta KHO on tunnetusti saanut jälleen kerran reput, tällä kertaa YK:n ihmisoikeuskomitealta. Komitealle oli tehty kaksi samansuuntaista valitusta. Toisen takana on saamelaiskäräjien entinen puheenjohtaja. Toisen on tehnyt saamelaiskäräjien nykyinen puheenjohtaja Tiina Sanila-Aikio saamelaiskäräjien hallituksen antamalla valtuutuksella. Asian periaatteellisen luonteen vuoksi valituksen tekemiseen olisi saamelaiskäräjien työjärjestyksen mukaan vaadittu yleiskokouksen päätös. Asiaa ei milloinkaan tuotu yleiskokouksen päätettäväksi tai edes jälkikäteen. Tässä ei kuitenkaan ole tilaa käydä yksityiskohtaisemmin tähän muotovirheeseen.


Saamelaisesta kiihkonationalismista

Saamelaiskäräjät on erittäin kiihkeästi ja voimaperäisesti ajanut ja vaatii edelleen ”lappalaisperusteen” poistamista saamelaismääritelmästä. Mutta miksi saamelaiskäräjät on valinnut tämän Suomen alueen saamelaisten joukkoa rajoittavan ja hajottavan linjan? Selityksiä on monta. Keskeisin piilee siinä. että Haminan rauhaa edeltävän Suomen alueen saamelaisten rajaaminen mahdollisimman pitkälti saamelaisuuden ulkopuolelle on jo vuosikymmeniä ollut keskeinen osa saamelaiskäräjien poliittisen johdon kuningashanketta, jonka tavoitteena on todistella että saamelaiskäräjiä nyt hallitsevat saamelaiset ovat Suomen alkuperäisiä saamelaisia joille tällä perusteella kuuluvat maan rajojen sisäpuolella olevat, saamelaisille ennen kuuluneet maat ja vedet.

Tähän historiaa väärentävään rakennelmaan kuuluu väite, jonka mukaan Haminan rauhaa edeltävällä Suomen alueella vuosisatoja ellei vuosituhansia eläneet saamelaissuvut ovat hylänneet saamenkielensä vapaaehtoisesti ja luopuneet saamelaisuudestaan ryhdyttyään uudistilallisiksi. Varmemmaksi vakuudeksi rakennelmaan on sisällytetty myös räikeää historianväärennöstä edustava väite, jonka mukaan nuo saamelaisuutensa hylänneet eivät koskaan ole mitään saamelaisia olleetkaan, vaan ovat he kaikki kautta linjan suomalaisperäisten uudistilallisten jälkeläisiä.

Toisekseen näiden saamelaisryhmien määrittäminen saamelaisuuden ulkopuolelle noudattaa tyypillisiä kiihkonationalistisia kaavoja. He ovat ”hyvä vihollisia”, joista saamelaiskäräjien johto on maalaillut kuvia saamelaisvastaisina saamelaisuuteen soluttautujina jotka muodostavat saamelaisuuden pahimman uhan koska ne ovat valtaamassa saamelaiskäräjiä ja nakertamassa sitä sisältä käsin. Edellä mainittujen YK:n ihmisoikeuskomitealle suunnattujen valitusten teksteistä nämä ajatuksenkulut ilmenevät kaikessa alastomuudessaan.

Saamelaismääritelmää koskeva kiista on ajautunut pelon ja vihan kierteeksi, joka uhkaa muuttaa kiihotuspuheet itsensä toteutettavaksi profetiaksi. Hajottavilla vaihtoehdoilla on taipumus nujertaa kompromisseille perustuva demokraattinen maltillisuus. Saamelaiskäräjien tavoittelema, vääristeltyyn historiaan perustuva ratkaisu on ristiriidassa tämän päivän yhteisöllisyyttä korostavan trendin kanssa. Sen tenhovoima puree kuitenkin etnisin perustein rajattuun saamelaiseen yhteisöön, ja puhuttelee vahvasti eräitä tämän yhteisön jäseniä jotka löytävät sen kautta itselleen elämäntehtävän ja keinon pukea omia ahdistuksiaan näennäisen rakentavaan muotoon. Kotiseudun tyhjenemisestä, työttömyydestä, palveluiden vähenemisestä, poismuutosta ja uusilla kotipaikkakunnilla kohtaavat ongelmat ja tunnot saadaan ulkoistettua kun syntipukiksi sonnustetaan ei-saamelainen väestö.

Niille, joilla vain toinen vanhemmista on saamelainen, kiihkeä aktiivisuus saamelaisnationalistisessa liikkeessä on ikään kuin taika-avain, jolla oman kaksoisidentiteetin mukanaan tuomat sisäiset ristiriidat saa painettua taka-alalle.
Saamelaiset juuret avaavat mahdollisuuden liittyä saamelaisen kiihkonationalismin kirkasotsaiseen etujoukkoon. Kauniista saamenpuvusta tulee tässä käytössä saamelaisen etnonationalismin aatteellinen sotisopa, joka ei tässä funktiossaan olemukseltaan poikkea kommunistisen nuorisoliikkeen sini- ja punapaidoista, tai muista erivärisistä, poliittista kantaa julistavista pukukoodeista. Saamelaisen etnonationalismin tie näyttäytyy ylivertaisen sankarillisen taistelun tienä, sorrettujen saamelaisten itsepuolustuksen tienä, jonka päässä kangastelee rajat ylittävän Suur-Saamen aamunkoitto. Vaikka saamen värit ovat monipuolisemmat, liikeen eräät ilmentymät muistuttvat paljossa sinivalkoista Suur-Suomi -hanketta, joita oman aikansa kirkasotsat ajoivat AKS:n ja IKL:n väreissä. Silloin käytiin päin inhaa itää, nyt käydään päin kolonistista Suomen valtiota ja sen kätyreitä, saamelaiskäräjiä kritisoivia tai sen ulkopuolelle suljettuja saamelaisia. Aikamme saamelaiskansallinen sankari on mustanaamioinen suopunkiterroristi, jonkinasteinen myyttisen Päiviön uusi tuleminen.


Oikeusministeriö pää hiekassa

Suomen valtion oikeusministeriön kautta tähänastista saamelaispolitiikkaa voisi lähinnä luonnehtia puuttumattomuuspolitiikaksi. Yksi selitys siihen, ettei valtio ole puuttunut määrättyjen saamelaisten syrjintään lienee siinä, että suomalaiset huippupoliitikot pelkäävät saamelaisten itsehallintoon sekaantumista, koska se olisi helposti leimattavissa kansainvälisillä foorumeilla. Päinvastoin, huippupoliitikkojen tavoitteena on ollut Suomen kansainvälisen maineen kiillottaminen kohtelemalla ”omaa” alkuperäiskansaa esimerkillisesti. Suuntauksen aloittaneella presidentti Tarja Halosella lienee ollut tähtäimessä korkea YK-virka.

Mielenkiintoinen historiallinen kytkentä löytyy siitä, että Halosen saamelaispoliittisen uran alkuaskeleina hänen läheisenä kumppaninaan oli vasemmistolainen juristi Martin Scheinin, joka myöhemmin ansioitui ihmisoikeusjuristina toimien mm. YK:n ihmisoikeuskomitean jäsenenä. Nyt sama Martin Scheinin toimii saamelaiskäräjien puheenjohtajan Tiina Sanila-Aikion avustajana tämän samalle YK:n ihmisoikeuskomitealle tekemässä, Suomen valtioon kohdistuvassa valitusasiassa.

Puuttumattomuuspolitiikka on ilmennyt siinä. että saamelaiselle kiihkonationalismille umpisokea oikeusministeriö on vähät välittänyt saamelaisen itsehallinnon ajautumisesta tämän suuntauksen työkaluksi.
Sulkemalla silmänsä saamelaiskäräjien harjoittamalle määrätynlaisia saamelaisia syrjivälle politiikalle ministeriö, ja sen kautta Suomen valtio, on käytännössä tuhonnut demokraattisen, kaikki saamelaiset kattavan saamelaisen itsehallinnon edellytykset. Suomalaiset poliitikot ovat aliarvioineet saamelaiskäräjien johdon armottomuuden ja luulivat pystyvänsä käyttämään sitä poliittisena sätkynukkena, joka toteuttaisi heidän naiiveja käsityksiään hyvistä saamelaisista. Saamelaiskäräjien johto kuitenkin tiesi mitä se halusi, sinisilmäiset poliitikot eivät. Nykyinen tilanne, jossa Suomen valtio ja saamelaiskäräjät ovat tiukassa vastakkaisasetelmassa, on nimenomaisesti seuraus näiden molempien osapuolten saamelaispoliittisista suuntauksista.

Saamelaispolitiikasta kärsimään joutuvien uhrien kannalta on ollut traagista, että suuri osa järjestystä ja arvostusta kipeästi kaipaavista saamelaisista on ollut valmiita seuraamaan uhkarohkeaa saamelaisnationalistista eliittiä. Se pystyi vetoamaan saamelaisten huonoimpiin vaistoihin: kaunaan, suvaitsemattomuuteen, röyhkeyteen ja, mikä kaikkein vaarallisinta, rodulliseen ylemmyyden tunteeseen. Rippeetkin tasa-arvoon, toimivaan demokratiaan ja lainkuuliaisuuteen perustuvasta oikeusvaltiosta murenivat käräjien johdon ottaessa ohjenuorakseen, että saamelaisten itsehallinnon tulee palvella uutta järjestystä, joka perustuu saamelaisten ikivanhaan traditioon. Todelliset hyvät perinteet korvattiin kuitenkin niiden romantisoidulla versiolla, joka nykykäytäntöön tuotuna tarkoitti sitä, että julkisten instituutioiden – tuomioistuinten ja tutkimuslaitosten – tulee tuottaa sellaisia tuomiota ja tutkimuksia, joita saamelaiset haluavat. Muut julistetaan sorroksi, saamelaisvastaisuudeksi ja epätieteeksi.

Saamelaiskäräjien johdon tärkein avu on ollut huomata vastustajien, oikeusministeriön ja syrjimiensä saamelaisten heikkoudet ja käyttää niitä hyväkseen. Norjassakin saamelaiset yrittivät kokeilla tätä tietä, mutta huonolla menestyksellä. Pääministeri Gro Harlem Bruntland vihelsi pelin poikki. Suomessa saamelaiset käräjien johto on päihittänyt statuksettomat saamelaiset helposti, koska nämä luottivat siihen, että meidän oikeusjärjestyksemme puolustaisi heitä. Tämäkin kertoo viranomaisten passiivisuudesta ja todellisuuden tajun puutteesta. Suomessa toimi 2002–2015 vähemmistövaltuutettu -niminen viranomainen, jonka tehtäviin kuului lain mukaan etnisen syrjinnän ehkäisy, hyvien etnisten suhteiden edistäminen, etnisten vähemmistöjen aseman ja oikeuksien turvaaminen sekä etnisen syrjimättömyyden periaatteen valvonta. Vähemmistövaltuutettu ei tiettävästi kertaakaan millään lailla puuttunut saamelaiskäräjien harjoittamaan määrättyjen saamelaisten syrjintään. Vähemmistövaltuutetun virkaa hoiti vuosina 2007–2010 Johanna Suurpää. Suurpään seuraajaksi vähemmistövaltuutetun virkaan 2010–2015 tasavallan presidentti Tarja Halonen nimitti Eva Biaudet (ruots.). Biaudetin puuttuvan muodollisen pätevyytensä vuoksi hänen valintansa tapahtui erivapaudella. Saamelaisasioissa Biaudet jatkoi edeltäjänsä – ja presidentti Halosen – linjaa eli ei puuttunut saamelaisten sisäiseen syrjintään.

Vähemmistövaltuutetun virasta Johanna Suurpää nimitettiin 2010 oikeusministeriön demokratia-, kieli- ja perusoikeusyksikön johtajan virkaan 2012–2013 Työskenneltyään ihmisoikeusasiantuntijana Maailmanpankissa USA:ssa Suurpää jatkoi oikeusministeriön demokratia-, kieli- ja perusoikeusyksikön johtajan virassa. Anna-Maja Henrikssonin (ruots.) oikeusministerikaudella Suurpää nimitettiin ministeriön demokratia-, kieli- ja perusoikeusyksikön johtajan virkaan uudelle seitsenvuotiskaudelle 2015–2022. Hänen johtamansa oikeusministeriön yksikkö huolehtii mm. perusoikeus- ja syrjimättömyyspolitiikan toimeenpanoon liittyvistä tehtävistä. Yksikköön perustettiin 2013 uusi saamelaisasioista vastaavan neuvottelevan virkamiehen virka, johon valittiin Lainsäädäntöneuvos Camilla Busck-Nielsen. Hänet määrättiin virkaan 1.9.2013 alkavaksi viiden vuoden määräajaksi.

Yle Sápmi uutisoi 19.11.2015, että oikeusministeriö ei puutu saamelaiskäräjien päätöksiin. Saamelaiskäräjien hallitus oli edellisenä päivänä valitusten perusteella päättänyt järjestää uudet vaalit joissa äänestysoikeutta ei olisi annettu niille henkilöille, jotka KHO oli määrännyt merkittäväksi vaaliluetteloon vastoin saamelaiskäräjien tahtoa. Jutussa haastateltu Busck-Nielsen toteaa, että oikeusministeriön tehtävänä ei ole saamelaiskäräjien päätösten laillisuuden vahtiminen, vaan tällaiset asiat on käsiteltävä oikeusasteissa.

Voimme tässä todeta, että nyt YK:n ihmisoikeuskomiteassa vireillä oleva valitusasia on nähtävä näiden tapahtumien jatkumona. YK:n ihmisoikeuskomitea oli kirjannut Tiina Sanila-Aikion valituksen saapuneeksi 2.10.2015. Vuoden 2016 alussa KHO kumosi ja poisti saamelaiskäräjien hallituksen tekemän päätöksen järjestää uudet vaalit sillä perusteella, että saamelaiskäräjien hallituksella ei ollut toimivaltaa ottaa käsiteltäväkseen asiaa, jonka KHO oli jo ratkaissut. YK:n ihmisoikeuskomitea kirjasi Klemetti Näkkäläjärven valituksen saapuneeksi 23.3.2016.

5.4.2019 YLE Sápmi uutisoi, että saamelaiskäräjät hakee purkua KHO:n 2011 ja 2015 tekemiin päätöksiin joilla KHO määräsi merkittäväksi vaaliluetteloon 97 henkilöä vasten saamelaiskäräjien tahtoa. YLE:n uutisesta poiketen päätöksen oli tehnyt saamelaiskäräjien hallitus, ei yleiskokous, jolla tällainen asia saamelaiskäräjien työjärjestyksen mukaan sen laajakantoisuuden vuoksi kuuluu. Purkuhakemusta käräjien hallitus perusteli ihmisoikeuskomitean Sanila-Aikion ja Näkkäläjärven valitusten johdosta antamilla päätöksillä.

Lappalaisten ja Suomen valtion passiivisuus on rohkaissut saamelaiskäräjien poliittista johtoa jatkamaan valitsemallaan tiellä, joka tarkoittaa sitä että statuksettomien saamelaisten suhteen ei suostuta minkäänlaisiin myönnytyksiin tai kompromisseihin, heidän kanssaan ei neuvotella, eikä saamelaiskäräjät tule mukaan mihinkään neuvotteluihin joissa statuksettomat olisivat mukana, tai inarinsaamelaiset edustettuina näiden itse valittujen edustajien kautta.

 Vietelleessään suurta yleisöä puolelleen käräjät alkoi puhua ihmisoikeuksista, samalla kun statuksettomien saamelaisten ihmisarvoa loukkaavia hylkäämispäätöksiä tuotettiin liukuhihnalta. Kaikkein selvimmin tämä näkyi inarinsaamelaisten syrjimisenä. Saamelaiskäräjien jyrkät kannanotot panivat kuitenkin hälytyskellot soimaan. Vähitellen tuli entistä selkeämmin esille, että käräjien politiikka tähtäsi siihen, että statuksettomilta saamelaisilta riistettäisiin oikeus omaan kulttuuriin ja perinteisiin maihinsa.

Saamelaiskäräjien hallitus suositteli käräjien yleiskokoukselle että kokous hylkäisi Hallbergin toimikunnan esitykset saamelaiskäräjälain muuttamiseksi – siis esityksen, jonka valmistelleessa työryhmässä käräjien edustajilla oli ollut vahva asema. Tämä outo, neuvotteluteknisesti vähintäänkin harvinainen liike paljasti, että käräjät oli valinnut strategiakseen päästä päämääräänsä oikotietä YK:n ihmisoikeuskomitean kautta koukkaamalla. Suomen tekeillä oleva hallitus, jonka ohjelma julkaistiin näiden rivien kirjoittamista edeltävänä päivänä, on saamelaispolitiikkansa yksityiskohtaisen muotoilun ja jalkauttamisen kohdalla tiukan paikan edessä ja ristitulessa. Voisi sanoa että ajan puolesta lanka palaa, mutta, kuten alussa tuli sanottua, kyllä tässä toivokin kipinöi.


Lopuksi

Lausunnoissaan saamelaiskäräjälain uudistusta valmistelleen Hallbergin työryhmän yksimielisestä mutta tyssänneestä ehdotuksesta useat lausunnonantajat toivat esille, että saamelaisten itsehallintojärjestelmä saattaisi olla paras uudistaa siida- eli lapinkylä/saamelaiskylä -pohjalle. Itse asiassa ehdotukselle on löyhästi ilmaisten näytetty tai ainakin vilkuteltu vihreää valoa niin kiihkosaamelaiselta suunnalta kuin saamelaiskäräjien inarinsaamelaisen vähemmistön ja statuksettomien saamelaisten suunnalta, josta syystä olisi yllättävää jos oikeusministeriön ei tarttuisi tähän mahdollisuuteen. Vaikka ajatus voi monessa mielessä olla hyvä, sukualueiden rajat ovat epätarkkoja historiallisesti ja kiistanalaisia, mikä luo pohjan potentiaalisille kiistoille, mikäli saamelainen itsehallinto yritetään siirtää siidapohjalle. Yksi vaihtoehto voisi olla paluu todellisuuteen, saamelaiskäräjien sisäisen ja ulkoisen elämän päivittäminen nykyaikaan, demokratiaan ja kaikki ryhmät osallistaviin tavanomaisiin neuvottelukäytäntöihin. Ehkäpä kolttasaamelaisten oman itsehallinnon vahvistaminen neuvoa-antavasta päättäväksi, ja inarinsaamelaisten oman julkisoikeudellisen itsehallintoelinten luominen samankaltaista mallia vapaasti soveltaen voisi toimia ensiaskeleena ja riittää tämän vaalikauden saavutukseksi.

Ehkäpä Utsjoen jokisaamelaisilla ja Itälapin metsäsaamelaisilla olisi kiinnostusta ja voimaa seurata esimerkkejä. Tästä seuraava luonteva askel olisi ehkä että näiden saamelaisryhmien edustajat saamelaiskäräjille valittaisiin näiden omien itsehallintoelinten toimesta. Näiden asioiden pohdinta kuuluu luonnollisesti kullekin saamelaisryhmälle, uudelle hallitukselle ja sen oikeusministerille, joka toivottavasti on ottanut opikseen tähänastisista kokemuksista eikä enää anna viedä itseään kuin käristykseksi päätyvää poroa. Hyvä olisi muistaa ja näyttää, että ministeri johtaa ministeriötään, eikä toisin päin. Saamelaisten aseman edistäminen ja saamelaisen itsehallinnon sisäisten epäkohtien korvaaminen kestävällä pohjalla olevalla perinpohjaisesti uudistetulla järjestelmällä on täysin mahdollista, mutta vaatii kaikilta yhtä lailla neuvotteluhalua kuin neuvottelukykyä, jämäkkyyttä ja poliittista tahtoa.

Kiitän pitkäaikaista saamelaisparlamentaarikkoa Jouni Kittiä
mahdollisuudesta vaihtaa ajatuksia tätä kirjoitusta laatiessani.
Varsinkin kansanedustajille, ministereille ja virkamiehille
suosittelen perehtymistä hänen saamelaiskäräjälain uudistamista
valmistelleen Hallbergin työryhmän mietinnöstä
antamaansa lausuntoon.