Stöder SFP en suspekt samepolitik?

En återpublicering av en text från 2012, här i lätt reviderad
och kommenterad form.

5.4.2012 publicerade jag i min blogg "Uusi Hirvasrumpu"
ett öppet brev om samepolitik med rubriken "Stöder SFP
en suspekt samepolitik?" Brevet var riktat till SFP,
och särskilt till dåvarande justitieministern Anna-Maja
Henrikssonoch minoritetsombudsmannen Eva Biaudet.
Bloggen är skriven huvudsakligen på finska, och den finska
versionen var faktiskt mitt genom tiderna första blogginlägg.
Jag mejlade den svenskspåkiga versionen till alla
SFP:s riksdagsledamöter 5.4.2012, och den finska versionen
till en lång rad andra riksdagsledamöter. Sedan dess har
det blivit många fler inlägg i bloggen, men de flesta har
gällt just samepolitik och dess historiska bakgrundsfrågor.
Vågorna i samepolitiken har varit höga och stundom vilda,
och en del förslag från både regeringen och sametinget
som jag har  har analyserat, utdömt och risat med det fria
ordets gissel bl.a. som stridande mot jämlikhetsprincipen
aldrig rotts i hamn. Jag vill inte ta äran för detta, men medger
att jag har medverkat till detta; antalet läsare är hyfsat.
Jag har från samehåll blivit ombedd att på nytt ge ut den
ovan nämnda första texten, men kom fram till att det är bättre
att gå igenom den för att se om den inte ändå vore i behov av lite
uppdatering. Det blidde inte så myket revidering, utan mest
kommentarer. Trots att jag omnämner Sauli Niinistö
som nyligen tillträdd presidentexten, visade sig texten
vara närapå skrämmande aktuell: Anna-Maja Henriksson (sfp)
är igen justitieminister med ansvar för sameärenden.
Om SFP:s hittillsvarande samepolitik, ett missfoster som antagligen
kläcktes av idesprutan Magma, fortsätter, har partiskutan
igen slagit in på en gammal kurs som redan en gång (2015)
resulterade i att sametinget rände på grund med regeringens
förslag till förnyad sametingslag ombord och justitieminstern
som lots, eller hur man nu kunde formulera det på saltstänkt,
skäri-inspirerat SFP-prosapoetikspråk. Med andra ord:
fikar åt fanders (se anmärkning om "fika" nere i texten).
Det enda som räddade var att gongen gick, för grundstötningen
skedde ungefär på valperiodens sista timmar. Det enda som
räddades, var förslaget till ratificering av ILO169.
Det hittades flytande bland vrakspillrorna, därför att
regeringsförslag som gäller internationella avtal inte i likhet
med vanliga lagförslag avsomnar i den avgående regeringens
famn, utan adopteras av nästa regering, och i vissa fall,
som när det gäller ILO169, igen av nästa o.s.v.

Frågan lyder alltså: Har SFP slutat upp med att stöda en suspekt samepolitik?

Spänn era säkerhetsbälten, för till flydda tider (2012) min tanke återgår  -- vem följer nu mitt tåg
(flygande har ju blivit otrendigt) till Enartäskets dunkla våg:

Republikens nya president Sauli Niinistö uttalade sig i sitt tal vid det solenna öppnandet av Sametinget i Enare 3.4.(2012) om ratificeringen av ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter. Till värdarnas bestörtning sammanföll presidentens syn på saken inte med den linje som en majoritet inom Sametinget och dess ordförande Klemetti Näkkäläjärvi står för. Med tanke på forumet är presidentens kritiska uttalande beaktansvärt.

Svenska folkpartiet har på senaste tid engagerat sig i samernas sak. Minoritetsombudsmannen Eva Biaudet var i egenskap av presidentkandidat aktiv på den nordliga minoritetsfronten. Partiordförande Stefan Wallin och justitieminister Anna-Maja Henriksson har uttalat sig för att ILO:s avtal om ursprungsfolkens rättigheter skall ratificeras i enlighet med regeringsavtalet.

I det senaste kommunalvalet samlade SFP:s kandidat, ordföranden för Finlands Sameting Klemetti Näkkäläjärvi 261 röster i Lapplands valkrets. Han har definierat ratificeringen av ILO-fördraget som Sametingets mest brådskande fråga efter kommunreformen.

Kyrkpressen är inte ett SFP-organ, men nog en finlandssvensk kyrklig tidning. Tidningen hade inte för så länge sedan en stort uppslagen intervju med en annan sameaktivist, Pirita Näkkäläjärvi. Hur det nu kom sig framförde också hon att det vore viktigt att Finland skulle ratificera ILO-fördraget.

President Tarja Halonen var tydligt för ratificering, men en sådan materialiserades inte under hennes tid. Nu har hennes efterträdare uttalat sig öppet för att frågan bör granskas ytterligare. Om vi skulle använda sametingsordförandens vokabulär har president Niinistö nu sällat sig till de samefientliga krafterna, han är ”saamelaisvastainen”.

Man frågar sig förstås varför Finland då inte har ratificerat fördraget. Saken är ju onekligen väldigt behjärtansvärd, inte minst ur ett finlandssvenskt perspektiv. En liten språk- och kulturgrupp skall väl stödja en ännu mindre. Jag tror att många finlandssvenskar i allmänhet och SFP-medlemmar i synnerhet delar den här uppfattningen.

Saken är dock inte så oproblematisk man kunde tänka den vara. Det bär mig på en instinktiv nivå emot att ifrågasätta det rätta i att ratificera av ett avtal som är till för att skydda ursprungs- och stamfolk mot förtryck. Jag försöker i den här långa utläggningen förklara varför jag ändå ställer mig kritisk till en aningslös ratificering.

När man läser texten till ILO:s avtal ”C169 Indigenous and Tribal Peoples Convention, 1989” framtonar en tydlig bild av att avtalet är till för att skydda ursprungsbefolkning och stamfolk som är utsatta för olika slags diskriminering, och därför i behov av särskilt skydd. Konventionen är till för att garantera att de här grupperna, som avviker från det omgivande samhället i respektive land, inte undertrycks, och för att vid behov genom ”positiv diskriminering” lyfta dem till en jämställd nivå utan att ödelägga deras identitet. Däremot är konventionen inte till för att ge relativt välmående, etniskt eller språkligt definierade grupper privilegier på den övriga befolkningens bekostnad. Det här är den springande punkten för fördragets ratificering och implementering i Finland.

Man kan ur ILO-konventionen läsa många sunda riktlinjer för hur vi i Finland kan stöda samernas rätt till sitt språk och sin kultur, en rätt som numera garanteras i grundlagen. Många arrangemang som nämns i ILO-konventionen har redan förverkligats hos oss. Samedelegation har utvecklats till Sametinget, ett organ för samisk språk- och kulturautonomi inom det samiska hemområdet. Det är majoriteten i detta organ som driver på ratificeringen av ILO-fördraget. Det är samma Sameting vars makt eventuellt skulle öka på ett dramatiskt sätt genom ratificeringen. Och saken är inte så enkel att det skulle gälla bara minoritetsfolkets makt i förhållande till majoritetsbefolkningen i fråga om intressen som är mycket vitala också för den senare. Som det framgår nedan skulle en del av minoritetsfolket tillskansa sig otillbörlig makt över en annan del av samma minoritetsfolk.

ILO-konventionen bygger på en historiesyn helt genompräglad av dess ursprung och syfte. Den ser samhället ur ett postkolonialistiskt perspektiv enligt vilket ursprungs- och stamfolkens predikament beror på kolonialistiska strukturer, både ekonomiska och kulturella. Dessa har lett till att ursprungs- och stamfolken har undertyckts och utnyttjats, eller helt enkelt förbigåtts medan deras land har usurperats och exploaterats. Också efter att det regelrätta kolonialväldet har avvecklats återstår strukturer, rutiner och attityder som skapades under dess era.

Utvecklingen i finska Lappland har dock inte varit kolonialistisk, utom på sin höjd till vissa drag. Integrations- och assimileringspolitiken har inte varit illa menande, om också en del av dess metoder och följder har varit otrevliga, och om vi, med facit på hand och i en, förhoppningsvis, mera upplyst tid, kan se saken i ett annat ljus än då politiken utformades och genomdrevs. Den nog så paternalistiska och inte sällan rasistiska tanken var att lyfta upp åtminstone de mest kapabla individerna i detta ”naturfolk” ur deras ”primitiva” förhållanden, så att de som en utbildad och upplyst elit skulle lyfta upp resten av sitt folk. De skulle också utgöra en sammanfogande länk mellan samerna och republiken Finland. Karl Nickuls bok om samerna från 1970 har den talande titeln ”Saamelaiset kansana ja kansalaisina”, sv. samerna som folk och medborgare.

Till och med det beryktade förbudet att tala samiska i internaten kom antagligen till för att barnen skulle lära sig finska, med tanke på att de skall kunna komma till rätta i det finskspråkiga samhället, och där kunna verka som aktiva medborgare. Att barnens identitet skadades och att de började skämmas för det samiska var inte meningen, även om det var följden.

Den samiska identiteten fick en marginell betydelse för många lappar. När den samiska nationalismen radikaliserades på 1970-talet upplevde de den som främmande och störande, och tog ytterligare avstånd från sin samiskhet. Tids nog skulle de vakna till att en återgång till denna identitet skulle spärras av sådana lappar/samer som ansåg sig vara det enda rätta ursprungsfolket i Lappland och hela Europa, och som hade tillförskansat sig ensamrätten till att bestämma vem som var same. En del samer och äkta sameättlingar ställer sig fortfarande så främmande för vad de upplever som en närapå fanatisk nationalism, och föredrar därför att hellre kalla sig själva lappar även om de skulle vara med i det såkallade sameregistret, varom mera senare. De anser sig ha genomskådat den mest högljudda aktivistgruppens retorik och tycker mycket illa om att överdrifterna har sått splitting inte bara mellan samera/lapparna och den övriga befolkningen, utan också inom samerna/lapparna, till och med så att släkter och familjer har hamnat i olika läger.

Som vuxna kunde de samer som lärt sig ”tvångsfinska” sköta sina angelägenheter i det finska samhället, om än inte sällan med själsliga skador, i värsta fall med en internaliserad mindervärdeskänsla typisk för underkuvad ursprungsbefolkning i koloniserade länder. Det här psykopatologiska fenomenet har undersökts bland annat av den radikale existentialisthumanisten Frantz Fanon (1925-61). Fanon ingår i en skola och tradition som också den etnonationalistiska samerörelsen idag öser ur.

Jag vågar mig på att som en parentes framkasta en egen hypotes i Fanons anda: Den av kolonialt förtryck, inte minst på kulturens område i ordets breda betydelse, betingade personligheten, som kan gå i arv från den ena generationen till den andra, kan ta sig ett slags omvänt uttryck i en överdriven och därför mer eller mindre världsfrämmande nationalism. I vulgärmarxistisk jargong skulle det heta att om det koloniala förtrycket är tesen, så är de tidigare undertrycktas men nu befriades omnipotens, överdrivna självkänsla, antitesen. Syntesen skulle vara en balanserad självkänsla och stolthet, som inte kräver att man diskriminerar någon annan grupp. Den här konstellationen är inte heller helt främmande för förhållandet mellan finskt och finlandssvenskt, och har senast tagit sig uttryck i den äktfinska uppviglingen mot finlandssvenskarna i samband med försvarsreformen.

Samerna har i Svea rike och republiken Finland dock inte bara varit objekt för utvecklingen, utan också, och huvudsakligen, aktiva subjekt. Man kan därför fråga sig om Samerna i Finland ― som helhet eller på lokalnivå ― är i behov av sådant skydd ILO-konventionen är menad att ge. Det var också vad president Niinistö sade i sitt tal i Enare.

Att utmåla samernas historia som fullfjädrad kolonialism och utsugning är överdrift, och framför allt gäller det att se nyktert på situationen som den är idag: är samerna i dagens Finland ett förtyckt folk? Om svaret är nekande, kan man ställa frågan varför de ledande samepolitikerna då kräver att Finland skall ratificera ILO-fördraget. Givetvis kan man också fråga vilken skada det kunde följa av att ratificera fördraget. Att skydda ett ursprungsfolks kultur och dess traditionella näringsfång, rendriften, kan väl inte vara fel?

Ratificeringen av ILO-fördraget har varit på tapeten länge, och det har ingått i regeringsavtalet redan före den nuvarande regeringens tid, och den nuvarande har den på sin agenda. Var klämmer skon? (Anmärkning 2019: Det har alltså gått sju år sedan jag skrev de här raderna och Finland har fortfarande inte ratificerat ILO169. Sametinget har krävt att fördraget ratificerat, men samtidigt på ett avgärande sätt medverkat till at så inte skett. Hur jag nu kom att tänka på hur min salig mor berättade om hur hennes egen mormor hade kommenterat att hennes dotter, alltså min mormor, om ni hängde men, inte hade mer än två barn: "Ja si di könstrar". Samma kunde man säga om sametinget. Slut på på anmärkningen. Texten från 2012 fortsätter:)

Är det staten, och då speciellt Forststyrelsen som bromsar ratificeringen för att den måste skydda sin äganderätt till all den mark och alla de vatten kronan roffade åt sig av samerna senast i storskiftet? Skogen, renbetet, jaktmarkerna, det ekonomiskt viktiga fisket, vattenkraften, malmen…? Man kan till och med en viss fantasi ana sig till en ohelig allians mellan Forststyrelsen och Sametinget. Forststyrelsen utsträckte stegvis sin skogsförvaltning över hela Lappland och lade under sig all skog som ansågs herrelös, trots att lokalbefolkningen betalade lappskatt för utnyttjandet av samma egendom. Områdena låg ovanför gränsen av vinstgivande, storskalig skogsavverkning, så Forststyrelsens uppgift gick till en början ut på att reglera och övervaka användningen av skogen för husbehov, det vill säga för uttagning av ved och virke, vartill Forsstyrelsen övervakade jakten och fisket. Med tiden bevakade den statliga organisationen också statens intressen där rendriften led till åverkan. 1886 års skogslag fastställde att alla ödermarker (fi. erämaat) och överloppsmark (fi. liikamaat) utanför byagränserna. Med tiden försköts gränsen för ekonomiskt bärbar skogshushållning norrut så att avverkningar blev lönsamma i hela Lappland. Fortstyrelsens roll ändrades, nu gällde det inte bara att skydda skogens fortbestånd och förnyelse, utan att förvalta och utnyttja den så att staten fick intäkter av den. Staten sålde koncessioner för avverkning till skogsbolag, och var själv en av aktörerna. Sedermera har Forststyrelsen kalhuggit stora arealer av marken i Lappland och sedan dikat marken eller plöjt upp stubbar och stenar. Staten har också tagit sig friheten att till utländska gruvbolag upplåta rätten att exploatera mineralfyndigheter till och med på mark, som staten först har tvångsinlöst av enskilda ägare för naturskyddsändamål.

Renägarna har i sin tur avbetat marken med så stora renhjordar att markens naturliga bärkraft inte räcker till för att reparera skadorna så att betesmarken kan återhämta sig. Idag är det inte bara avbetningen utan också rendrift med intensiv utfodring som påverkar naturen.

Det är mer än förståeligt att varken Forststyrelsen eller storrenägarna önskar utomstående inblandning.

Man kan också fråga sig hur mycket Centerpartiets lokal- och regionalpolitiska intressen har spelat in då ratificeringen av ILO-fördraget har dragit ut på tiden; man har inte velat stöta sig med den finska befolkningsdelen.

Alla dessa intressen kan spela in. Men det kan finnas också andra skäl till att Finland har förhalat ratificeringen. Alla dess följder kan inte förutses, och speciellt inte hur den övriga lokalbefolkningen skulle reagera. Statliga och kommunala instanser samt privata människor som har tillräcklig insyn och fantasi för att skapa sig visioner av de skenarier ratificeringen av ILO-fördraget leder till har bromsat processen av skär självbevarelsedrift. Denna drift gäller delvis egna intressen, men också regionen och lokalsamhällena som helhet.

Jag hävdar inte att jag skulle ha insyn i förhållandena i Lappland, jag kan gärna medge att jag är utomstående. Egentligen är det en fördel, även om det kommer att framföras som ett argument mot allt vad jag säger. Debatten kring Sametinget, den samiska tillhörigheten och ILO-fördraget har länge varit inte bara rivande, utan också i mycket plump, vulgär och, tillåt mig ordet, primitiv. Renmockorna flyger tätt och storsmockan hänger i luften. Jag får väl säga som Ragvaldsen om örfilarna: ”Lag koma bara”.

Uppgifterna för den här texten har jag inhämtat ur öppna källor, huvudsakligen på internet. Slutsatserna och åsikterna är mina egna. Efter ett konfliktfyllt övervägande har jag kommit fram till att ILO-konventionen tillämpad på Lappland såsom Sametinget nu driver saken kan vara en Pandoras ask. Om det locket öppnas, kan vi i väntas oss bara en olycklig fördjupning av konflikten. I det värsta scenariot kan vi förvänta oss våld och begränsade små uppror, även om lapparna har en tradition att undvika att konflikter tillspetsas. Förstå mig inte fel, jag uppviglar inte till våld och godkänner det inte, men sakernas gång kan leda därhän. Detta för att en del av sameaktivisterna antagligen räknar med att kunna använda fördraget som hävarm framför allt för att rearrangera jordägoförhållandena inom samernas hembygdsområde. Det i sin tur kan leda till djup förbittring hos enskilda personer som förlorar mycket eller allt genom arrangemangen.

Under årens lopp har sameaktivisternas strategi varit att så långt som möjligt tona ner problemen och lugna farhågorna bland de övriga. Det heter att ingenting i sak kommer att förändras, alla får jaga och fiska som förr, tillstånden utlöses vid samma lucka som förr, varför bråka, varför motarbeta ratificeringen av ILO-fördraget. Motståndarna, som av förespråkarna kallas samefientliga, har dock goda skäl för sin misstänksamhet.

Redan en omorganisation av jordägandeförhållandena i det nuvarande samiska hembygdsområdet skulle innebära en så genomgripande omvälvning att det är otänkbart att lagen skulle antas utan att det skulle ske i de former som krävs för förändring av grundlagen. Även om dessa former skulle iakttas, skulle en obehärskad ratificering och implementering antagligen tillspetsa den lokala antagonismen utöver den sociala bristningsgränsen. I förhållande till denna risk är det oförsvarligt av SFP att fiska futtiga rikspolitiska poäng i samiska vatten.

Det gäller inte bara det nuvarande samiska hembygdsområdet. Det maximala samenationalistiska programmet går ut på att reorganisera jordägoförhållandena på alla områden som har varit sameområden innan den av kronan uppmuntrade nybyggarkolonisationen trängde in söderifrån, alltså allt land som i gammal tid definierades som lappmarker. Eller varför inte ännu söderut, kanske ända till Lappnor, Lappträsk, Härkäpää och allt vad det finns. Måhända representanterna för den finlandssvenska minoriteten skulle få både helan och halvan i vrångstrupen när ursprungsfolket skulle göra anspråk på villatomten för att idka vad de kallar traditionell rendrift.

Dåligt skämt å sido. Den kollektiva, privata och statliga nyttjande- och ägorätten till jord och vad mark och vatten ger är också i Lappland historiska fenomen vars konkreta historia ganska långt kan spåras bakåt i tiden.

Det äldsta bevarade omnämnandet av lappmark ingår i ett brev av kung Magnus Eriksson från 1340. I brevet utfärdar kungen bestämmelser om "the landzender wårtt Rijkes som vidh Helsingeland och Ångermannaland liggiandes äre, benemdh Laepmark". I gavs alla "som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" rätten att ta sig mark och ägor i Lappmarken, mot att de betalade skatt till kungen.

Från tidigt 1300-tal till omkring 1550 var skatteuppbörden av och handeln med lapparna förpaktad till birkarlarna. Systemet var antagligen det enda effektiva med tanke på att den svaga centralmakten inte hade egna resurser för att beskatta det oändliga, glest befolkade landet, där invånarna dessutom helst vek undan då skatteindrivaren kom. Birkarlarna utvecklade dock ett system där lappbyarna kollektivt ansvarade för sin skatt, som utbetalades huvudsakligen i skinn, en då mycket värdefull och eftertraktad vara som kungen kunde sälja för guld och salt till de nordeuropeiska handelsmännen. Till systemet hörde att lapparna var skyldiga att transportera, inkvartera och traktera birkarlarna.

Birkarlarnas egen andel av vad de drev in var stor, och inte sällan skodde de sig på befolkningens kostnad i sådan grad att själva skattekällan hotade torka ut. Gustav Vasa, som känt en ekonomiskt mycket aktiv kung, började kring 1550 agera för att kronan skulle få större intäkter, samtidigt som skattekällan, lapparna, skyddades mot extensiv utsugning. Det gällde att reglera och övervaka beskattningen så att indrivarna inte olovligt stoppade något i egna fickor, och så att beskattningen inte överträffade de skattepliktigas bärkraft. Det låg i kronans uppenbara intresse att lapparna om möjligt hellre utvecklande sina näringar. Också med en lägre skatt bleve intäkterna då större, speciellt om skatten upplevdes som inte allt för betungande varvid indrivningen av den underlättades ― även om ingen var glad för att betala skatt.

Birkarlarna fråntogs sin beskattningsrätt och sina handelsprivilegier i egenskap av privata skatteförpaktare och handelsmän. Den nya lösningen, som redan hade tillämpats på begränsade områden, bestod i att förtro beskattningen åt lappfogdar under kronans direkta styrning. Till en början hade dessa en mera självständig ställning, senare stramade kungen åt tyglarna
 Systemet med fogdar som for omkring och sökte upp lapparna så gott det gick omvandlades i viss mån, så att kronan inrättade fasta marknadsplatser, där skatteuppbörden och handeln skedde. Handeln fick börja först sedan fogden hade drivit in skatterna och utnyttjat sin förköpsrätt genom att köpa upp skinn för kronans räkning. Handeln skulle dessutom ske bara på ljusan dag och i handelsbodar, så att fogden kunde övervaka kronans intressen.

Birkarlarna som sådana försvann inte, utan en del av dem sadlade om och blev fogdar i kungens tjänst. Vissa birkalrssläkter hade också lagt upp kapital, varav de nu satsade en del på att sända lovande unga söner för att studera i Uppsala och de tyska universiteten och den vägen komma in i rikets elit. Bästä känd är ätten Bure (Bureus), som kom att förse Sverige med ett otroligt antal ärkebiskopar, biskopar och värdsliga styresmän.

Nuvarande Enaretrakten ingick i detta system genom att var en del av Torne lappmark, som omfattade också Finnmarken, och som senare kom att delas upp på tre riken. Kemi lappmark däremot beskattades i detta skede av karelare, som var ryska undersåtar. (Rättelse 2019: Enare historiska lappby skrevs i varje fall senare in som en del av Kemi Lappmark.)

Karl XI utfärdade det såkallade Lapplandsplakatet, eller ”Kongl. Plakat den 27 September 1673, angående lappmarkernas bebyggande”. Teoretikern bakom tankarna som gavs effekt genom plakatet kom främst från landshövdingen i Västerbottens län Johan Graan. Idén var att kronans skatteintäkter skulle gagnas om olika slags näringar skulle idkas på områden som är bäst lämpade för just dem ― nybyggen med jordbruk där naturen tillät, jakt, fiske och rendrift på de övriga. Detta har kallats parallellteorin.

Enligt plakatet skulle land inom lappmarkerna som lapparna inte hade någon nytta av brukas av nya åbor till ängsmark och mulbete, alltså för boskapsdrift. Nybyggarna försäkrades frihet från knektutskrivning i alla tider, och 15 års frihet från alla slags skatter och utlagor, därefter skattläggning till samma skatt som "sjelfva Lapparna".

Rätten att utnyttja mark, vatten och med dem sammanhörande ekonomiska fördelar sågs som ett kungligt privilegium, som undersåtarna fick utnyttja mot erläggande av vad som kallades lappskatt.

Namnet lappskatt kan vara vilseledande såtillvida, att det inte gjordes någon etnisk skillnad, lapprivilegier kunde innehas av vem som helst, oavsett om de var samer, svenskar eller finnar. Alla dessa var ju också fullvärdiga undersåtar i samma rike. Den nyttjanderätt som erläggandet av lappskatt gav, eller omvänt, som lapparna av hävd innehade och erlade lappskatt för, uppvisade dock alla kännetecken på obegränsad äganderätt – rätten kunde säljas, köpas, förpaktas och gå i arv. Med tiden kom den också rättsligen att behandlas som all annan egendom.
Det att lappskatten inte överallt och i alla tider har gjort åtskillnad på om den skatteskyldiga till sin bakgrund var lapp, svensk eller finne har i Finland på senaste tid missbrukats på ett lögnaktigt sätt: Det hävdas att alla som betalade lappskatt  etniskt sett var finnar eller finnättlingar, och omvvänt, att det att en person är ättling till någon som enligt gamla urkunder har erlagt lappskatt, står som bevis för att personen inte är same. Att märka är dock, att ordet "lapp" eller sammansatta ord med ordleden "lapp-" i svenskan historiskt aldrig har använts för andra personer eller befolkningsgrupper än de, som i dagens läge skulle kallas samer.

Som en motprestation för lappskatten garanterade kronan i sin tur med sin auktoritet dessa nyttjanderätter mot olagligt intrång, åverkan och usurpationsförsök, så att alla, lapparna medräknat, skulle få utöva sina näringar ostört, kronan och riket till gagn.

Som meningen var, ledde lappmarksplakatet till att det uppstod allt fler nybyggen i Lappmarken. För att en nybyggare skulle få slå sig ner skulle den berörda lappbyn ge sitt medgivande. Som regel, om än inte alltid, följdes denna bestämmelse.

Särskilt i Kemi lappmark uppstod en ökad inflyttning av finska kolonister. Detta motsvarade till fullo rikets militärpolitiska intressen. En nybyggare på land som också andra riken hävdade var långt mer värd än den soldat man förlorade i honom då han beviljades frihet från krigstjänst. Dessutom var nybyggarna vapenföra och deltog som milis i gränskonflikter.

Vid tingen på 1670- och 1680-talen framförde dock lapparna speciellt inom Kemi lappmark klagomål mot att finnarnas svedjebruk förstörde jaktmarkerna och att deras viktigaste jaktbyte, vildrenarna, blev skrämda av boskap på skogsbete. Karl XI utfärdade därför nya bestämmelser, ”Kongl. Maj:ts förnyade Plakat den 3 September 1695, om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, hvilka sig der nedsätta, åtnjuta skola”. Enligt de reviderade bestämmelserna betonades att nybyggarna inte bara hade privilegier utan även skyldigheter. Den som ville komma i åtnjutande av friheterna fick inte "lägga sig allena på öfverflödigt svedjande" utan skulle också bryta upp bestående åkrar och ängar.

I viss mån utbredde jordbruket sig också till lappmarkerna, men idéerna om fullskaligt jordbruk, speciellt spannmålsodling, visade sig vara överoptimistiska. Också för de inflyttade nybyggarna kom fiske och jakt att vara livsviktiga näringsgrenar.

I takt med samhällsutvecklingen utvecklades också de juridiska begreppen och teorierna om nyttjande- och ägorättens natur. (Anmärkning 2109: Här menades i första hand hur uppfattningarna och begreppen kring jordägande utvecklades inom de övriga delarna av riket.)  I ett visst skede spred och stärkte sig också i Svea rike en importerad lära enligt vilken all jord ytterst tillhörde kronan, som i nåder förlänade av denna primära äganderätt härledda rättigheter av lägre rang. Som en del av den här rättsideologiska kampen tvistade de lärde om huruvida skattejord var ägt av den skattskyldige eller bara förlänat av kronan. Denna diskussion utsträckte sig också till lappskattelandets natur.

Under stormaktstiden och under vissa senare skeden kom centralmakten med stöd av dåtida experter fram till att det inte alls handlade om egendom, utan om begränsad nyttjanderätt. Vi kan dock skriva ”experter” inom citationstecken, för deras utlåtanden var mycket opportuna för dem som av en eller annan orsak ville beskära äganderätten för dem som idkade lappnäringar. Vi skall också komma ihåg att det här skedde under en tid då äganderätten till allt som kunde ge utkomst och inkomst var hotad. I de fornnordiska samhällena, som var mindre och lättare överblickbara, hade äganderätten haft en vad vi kunde kalla mera rättfram karaktär. Senare infördes, speciellt efter engelsk förebild och uppenbart i konungens och aristokratins intresse, den teoretiska läran om regale. Enligt dess sofistik påstods allt i riket som gav ekonomisk nytta tillhöra konungen, som hade rätt att i nåder ge dessa rättigheter vidare mot ersättning. Ersättningen kunde vara tjänster, såsom den krigstjänst adeln gjorde för sina förläningar, eller skatter, såsom de skatter bönderna och kronobönderna erlade för sin jord. Konungen utnyttjade också sin regale för att mot ersättning bevilja olika ekonomiska privilegier. Denna ”överäganderätt” var vad kronan vädjade till då den lade under sig forsar, malmådror, allmänningar och all mark utanför bygränserna. Samma lära tillämpades till exempel då staten lade under sig alla de skogar i Lappland som inte ingick i någons avvittrade ägor.

Ett nog så intressant faktum är att Forststyrelsens ägor i Lappland i all tysthet har ombildats till fastigheter först under de senaste åren, sannolikt som förberedelse på en eventuell ratificering och implementation av ILO-fördraget.

”Kongl. Reglemente den 24 November 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja”, kallat lappmarksreglementet, preciserades villkoren för nybyggen ytterligare. Nu infördes ett formellt förfarande för upptagande av nybyggen, med syn och besiktning. Såsom de övriga bönderna blev också nybyggaren skyldig att bygga hus och odla upp jorden för att visa att projektet var allvarligt menat och inte bara ämnat att utestänga andra. Antalet skattefrihetsår blev mer flexibelt men fick ändå inte överstiga 15.

Av betydelse för lapparna var att det i lappmarksreglementets § 8 slogs fast att jakt efter pälsverk var "lappallmogens" domän. Nybyggarna skulle inte ägna sig åt "fikande och farande omkring skogarna efter vildt", utan koncentrera sig på att uppodla jorden. Jag har inte haft tillgång till någon originalversion av reglementet, men som en parentesanmärkning må här införas att om där faktiskt, vilket jag antar, står ”fikande” och inte ”fiskande”, så har fikandet här ursprungligen betytt att någon är ute för att usurpera, det vill säga rättslöst överta någon annans rättigheter. Det gällde dock ofta just fiske, och i senare texter tycks man ofta ha skrivit ”fiska” i stället för ”fika”. (Anmärkning 2019: Ordalydelsen i plakatet var alltså "fikande och farande omkring skogarna efter vildt". Slog precis nu upp verbets "fika" gamla betydelser i SAOB, och det visade sig att det betydde att hasta från det ena stället till det andra, hasta omkring, men också att vara hårt sysselsatt med något. Hela utrycket "fika och fara" är gammalt, och var förstärkande genom mekanismen att säga samma sak med två olika ord, såsom i "flyga oh fara". När den här betydelsen av "fika" försvann ur allmänt språkbruk, föröskte någon tolka det som ett tryckfel; ett S hade fallit bort, alltså skulle fet inte stå fika utan fiska, vilket ju passa bra in på att det handlade om fiske och jakt. Och så fick det bli. Slut på anmärkningen.)
Hur som helst, fika eller fiska, hädanefter fick nybyggarna bara jaga inom en halv mil från sitt hemman. Det behöver väl knappast sägas att det här var en regel som var i det närmaste omöjlig att övervaka. Nybyggarnas fiske skulle också vara bara för husbehov, men detta övervakades inte heller.

Slutgiltigt uppstod eller stadfästes ”den traditionella nordiska äganderätten till jord” först då Förenings- och säkerhetsakten 1789 garanterade de självägande bönderna oinskränkt ägorätt till sin jord, kronoböndernas besittningsrätt garanterades gå i arv, och dessutom bestämdes hur dessa hemman kan friköpas så att krono blir skatte, det vill säga av staten förpaktat blir fullt privatägt med skatteskyldighet.

Vid genomförandet av storskiftet säkrade många lappar rättigheterna till sitt lappskatteland och sina nyttjanderätter genom att registrera ägorna som fastigheter med tillhörande nyttjanderätter. Härvid förekom veterligen ingen etnisk diskriminering mot lapparna. Kronan tog förvisso över all mark som var ”herrelös”, men så skedde i hela landet. Utöver detta fråntogs lapparna inte någon mark, vad som hände var att dess formella juridiska natur i en formell lantmäteriförrättning förvandlades från lappskatteland till nybyggen, det vill säga till lägenheter som avvittrades och infördes i jordaböckerna. Avvittring betydde att lantmätaren och gode män, bland dem också lappar, utförde en syneförrättning på plats. Då ägorna och rättigheter till nyttjanderätter såsom fiske och utängar gicks igenom kunde nybygget utökas med mark så att det kunde anses bli besuttet, det vill säga självbärande. Lägenhetens gränser utstakades i terrängen och försågs med råmärken, och en motsvarande lägenhetskarta upprättades. Protokollet med karta stadfästes på tinget, där också lappar satt med som nämndemän. Sedan arkiverades dokumenten i jordregistret. (Anmärkningen 2019: Matti Enbuske hade 2008 doktorerat på sin avhandling "Vanhan Lapin valtamailla. Asutus ja maankäyttö historiallisen Kemin Lapin ja Enontekiön alueella 1500-luvulta 1900-luvun alkuun". Senare forskning, som var på gång redan 2012, har fördjupat insikten i de här processerna. Tarja Nahkiaisoja  doktorerade 2016 på sin avhandling "Saamelaisten maat ja vedet kruunun uudistiloiksi - Asutus ja maankäyttö Inarissa ja Utsjoella vuosina 1749-1925. Juha Joona doktorerade 2019 på sin avhandling "Ikimuistoinen oikeus - tutkimus Lapin alkuperäisistä maa- ja vesioikeuksista".  Seriös forskning av det här slaget har avfärdats som ovetenskaplig och samefientlig av kretsar i, kring och bakom sametingets styrelse. Slut på anmärkningen. )

I och med att lapparna ombildande sina egendomar och rättigheter till fastigheter minskade lappbyarnas betydelse och i deras ställe trädde socknen och ”jordaboksbyn”, på finska maakirjakylä. Benämningen lappar kom att hänvisa till dem som fortfarande fick sin näring huvudsakligen av fiske, jakt och renskötsel utan nämnvärt latbruk ― också dem som innehade en egen gård.

Man kan säga att de finländska nybyggarna med samisk/lappsk bakgrund och deras ättlingar representerar resterna av den skogssamiska kulturen, där huvudnäringarna var fiske och jakt ― också på vildren så länge den fanns ― medan rendriften med halvtama renar för dem spelade en ringa eller underordnad roll. Man ägde kanske några kör- och dragrenar, men sällan större hjordar.

Förvandlingen till nybyggare var för lapparna ett sätt att säkra sin rättsliga ställning, men samtidigt utgjorde det ett väsentligt steg till kulturell och språklig assimilering. Den här utvecklingen begränsade sig inte till de nuvarande samiska hemortsområdena i nordligaste Lappland. En massa nu finskspråkiga släkter i Kuusamo och norröver är ättlingar till lappar som lät registrera sina ägor som nybyggen, och som med tiden bytte språk. Som ett resultat av förfinskningen började de flesta lapparna till exempel i Sodankyläs såkallade sjöbyar skämmas för sin härkomst. Att vara lapp gav så låg social status att många familjer förträngde sitt ursprung så långt att det föll i glömska. När de sedermera har vaknat till insikt om den, kanske för att värna sin rätt vid den eventuella ratificeringen av ILO-fördraget, hävdar andra lappar att det bara handlar om ättlingar till finska nybyggare som plötsligt vill vara samer för att få fördelar, eller för att motarbeta samerna av pur snikenhet, svartsjuka och elakhet.

Fjällappskulturen tog en annan utvecklingsriktning än skogslappskulturen. Redan på 800-talet nämns vallade renhjordar på 800 huvuden, men i vilken takt rendriften ― i motsats till vildrensjakten ― utvecklades hos de nomadiserande fjällapparna är mindre känt. På 1800-talet antog storrendriften hur som helst en kommersiell karaktär, renköttet producerades inte längre i första hand för egen konsumtion, utan för att säljas och bytas till andra förnödenheter. Renhjordarna växte och ägandet koncentrerades. De privata lappskattelanden blev för trånga för de stora renhjordarna, och bristen på renbeten var ett dokumenterat faktum redan på 1800-talet. Undantaget kronotorpens jord utnyttjade renlapparnas hjordar nästan all kronojord i Lappland, och utgjorde på många vis en belastning för nybyggarna ― av vilka flertalet ännu länge var lappättlingar. När vi talar om skogs- och fjällappar skall vi komma ihåg att den här gränsdragningen inte var absolut, men fjällappsbyarna och de rika renägarsläktena vara måna om att inte gifta ner sig då det gällde egendom och social rang.

De expanderande renhjordarna ledde till tvister om var de olika byarnas renar skulle få beta och drivas fram. Dessa tvister och strandade förhandlingar rikena emellan ledde till att gränserna stegvis stängdes för renhjordarnas vandringar.

Den finsk-norska gränsen stängdes för norska lappar och deras renhjordar 1852, året före "lappupproret" i Kautokeino. Som en följd av gränsspärrningen flyttade 274 norska lappar under åren 1853-71 från Kautokeino till det allra nordligaste Sverige. De medförde sina, enligt egen uppgift, 20 530 renar. Med Sverige som utgångspunkt kunde de utnyttja renbetena på den finska sidan av gränsen, och deras betesmarker sträckte sig österut, först till östliga Enontekis och Kittilä sedan till nordliga Sodankylä. År 1889 stängdes också den svensk-finska gränsen för nomadiserande lappar, varvid en del av dem slog sig ner i Finland för gott. Den första inflyttaren var Matti Peltovuoma 1872, och den sista Jouni Hetta 1911. Trängseln på renbeteslanden och gränsspärrningarna gav upphov till en dominoeffekt, där renägarfamiljer från Utsjoki och Enontekis flyttade bland annat till områden som idag ligger under Lokka bassäng. Vid inflyttningen var dessa marker inte renbeten utan jaktmarker där de tidigare invånarna jagade vildren och älg. De här invånarna, vars marker nu kom till en ny användning, var också de huvudsakligen lappar och skoltlappar. Precis som svedjefinnarnas tamboskap på skogsbete en gång hade skrämt bort lapparnas viktigaste villebråd, vildrenarna, i Kemi lappmark, störde nu inflyttarnas halvtama renhjordar bort vad som fanns kvar av vildrenar i Sompio och Enare lappmarker. Då de där boende lapparnas jakt gav allt magrare utbyte, gick också de in för rendrift i större skala än tidigare, eller satsade starkare på fiske där det var möjligt.

För att den etniska bilden inte skall vara för enkel kan vi påminna oss om att det bland storrenägarfamiljerna i Enontekis fanns också ursprungligen finska släkter, som med storrendriften med tiden anammade en samisk identitet.

Statsmakten i Finland välkomnade inflyttarna och de anvisades nybyggen på områden där skogsavverkningen inte ännu var ekonomiskt bärbar. Man räknade med att rendrift i en större skala än vad den lokala befolkningen dittills hade sysslat med skulle betyda ökade skatteintäkter för staten. Här kan vi åter en gång påminna oss om att så länge statsmakten har existerat och verkat, så har statsmakten varken i Svea rike eller i republiken Finland givit lapparna en diskriminerande behandling på etniska grunder åtminstone då det gäller jordrättsliga frågor. Däremot har staten, såsom det här har förklarats, tvärtom favoriserat de inflyttade renlapparna, till och med på bekostnad av de inom samma områden dittills bofasta lapparna. Utvecklingen där staten genom Forststyrelsen lade under sig alla ”herrelös” mark är en sak i sig, men den drabbade inte speciellt dessa renlappar, utan alla nybyggare, också de till sitt ursprung finska. Såtillvida finns här en intressant koppling, att det var just detta övertagande, eller om man vill, usurpation av det ”herrelösa” landet som möjliggjorde att statsmakten, åtminstone tillsynes lagligt, kunde överlåta nybyggen och nyttjanderätt av marken till inflyttarna.

 Nu är ättlingar till de renägarfamiljer som flyttade in till Finland efter 1852 väl representerade i Sametingets ledning. I stället för att vädja till jordböckerna stöder de sig på allmänna etniska rättigheter i egenskap av nertrampad ursprungsbefolkning, och kräver att ”landet som har tagits av samerna skall återges till dem”. De har inte mycket att förlora på försöket, men med god tur kan utdelningen bli enorm. Tillspetsat kunde man formulera den här politiska linjen i två slagord ”Sameland till samerna” och ”All makt åt Sametinget!”.

Med kännedom om den ovan relaterade konkreta bosättnings- och jordrättshistorien kan man dock lugnt säga att dessa sameaktivister ställer anspråk på återbördandet av något, som varken den finska staten, finländska nybyggare eller över huvud taget någon någonsin har tagit av dem. Härmed inte sagt att jordaböckerna på ett uttömmande sätt skulle täcka allt vad det har funnits och återstår av gamla ägande- och nyttjanderätter i Lappland, eller att sista kapitlet har skrivits i frågan om kronans markövertagning.

Sorgligt nog har minoritetspolitiskt aktiva samer som kräver ratificering av ILO-fördraget nekat att godkänna samisk identitet och därmed samiska rättigheter till 1000-1500 personer, som enligt jordböckerna har ägt mark inom sameområdet i århundraden, där idkat lappnäringar och betalt lappskatt för sin egendom. Dessa ur Sametingets perspektiv och i förhållande till det såkallade sameregistret icke-samiska lappar har en samisk/lapsk självförstådd identitet, och undangömt forskningsmaterial från tiden före Sametinget visar på att de flesta har förfäder som har varit vad som tidigare kallades lappar.

Sametingets portväktare har dock uteslutit dem ur ”sameregistret” med motiveringen att dessa personer inte har lyckats uppvisa tillräckliga bevis på att de uppfyller kriterierna på samiskhet, speciellt språkkraven. ”Sameregistret” är här inom citationstecken därför, att det ursprungligen har upprättats som vallängder för sametingsvalen, men därifrån har sametinget och sameaktivisterna utvidgat registrets betydelse så att den som är med i registret är same, medan den om inte är med inte heller är same.

Ett avgörande kriterium för upptagning i vallängderna för sametinget har varit och är att ifrågavarande person eller hans förfader/moder i närstående led har haft samiska som sitt första språk. Språket som kriterium för att man tillhör eller inte tillhör ett ursprungsfolk är dock ohållbart. Det är inte alls sällsynt att ursprungsfolk eller medlemmar av det förlorar sitt språk i koloniala förhållanden, eller i förhållanden som har vissa drag som liknar kolonialstyre, såsom förhållandena har varit i den finska Lappmarken. Dessutom är det typiskt för handelsidkande folk att under sin existens byta språk inte bara en utan flera gånger.

 Speciellt bör vi märka, att ILO-fördraget nog tar upp ursprungs- och stamfolkens språkliga rättigheter, men säger ingenstans att en persons eller hans förfäders språkliga färdigheter skulle utgöra ett kriterium för vem som är eller inte är medlem av dessa folk. Finlands riksdag har däremot gjort språket till ett avgörande kriterium för samisk tillhörighet redan 1973, och principen har levat vidare i lagen om Sametinget 17.7.1995/974.

Sametinget har gladeligen upprätthållit denna felaktiga princip. Om Finland ratificerar ILO-fördraget är ett absolut minimikrav att den här principen frångås och kriterierna för vem som tillhör ursprungsfolket revideras. Jag ser två alternativ: endera har vi i Lappland ett enda ursprungsfolk, det må då kallas lappar eller samer, och då omfattar det fjällappar, renlappar, fiskarlappar, skogslappar, nybyggarlappar, skoltlappar och alla som oavsett språket är tillräckligt nära ättlingar till dessa. Och då skall alla dessa samer/lappar vara representerade i Sametinget. Eller så har vi flera stamfolk, som har eller kan bilda tidsenliga stamorgan utgående från de traditionella: renlappar, skogslappar, fiskarlappar, nybyggarlappar, skoltlappar, hur de nu vill identifiera sig själva och organisera sin stamverksamhet. Sedan kan dessa stammar via sina organ tillsammans bilda ett organ som representerar det samtliga lappländska ursprungsfolket. Då skulle också det finländska Sametingets legitimitet som aktör i det gränsöverskridande samesamarbetet stärkas. Eventuellt kan den här flerstamsmodellen vara att fördra, för det tillåter de olika grupperna att artikulera och bevaka sina egna intressen. Det vore också värt att studera en tvåkammarmodell likt den som kongressen i USA bygger på, så att sametinget skulle ha en kammare av gruppvis valda representanter som säkrar att alla samiska/lappska särgrupper får sin röst hörd utan att en hegemonistisk majoritet tystar den, och en allmän kammare som motsvarar dagens Sameting, dock med breddad bas så att inga samer/lappar utesluts.

Att ett renlappsdominerat Sameting som utesluter över tusen lappar fortsätter att ensam representera ursprungsbefolkningen och utgöra dess styrande organ för utövande av kulturautonomi och för att företräda samerna i nationella och internationella sammanhang, är ohållbart. Den finska staten svarar för Sametingets kostnader med skattemedel. Detta stöd går idag till en självutvald del av Lapplands ursprungsfolk, och används delvis till att driva en intern segregering inom detsamma. Det är inte helt omotiverat att säga att det är ett stöd till de rika i en fattig landsdel.

Sametinget beslutar också om fördelningen av de medel som anvisats för samernas gemensamma bruk. I ett beslut av Sametinget i ett ärende som gäller denna fördelning får ändring inte sökas genom besvär. Sametinget styr också medel till forskning kring samer.

Att Sametinget tillämpar en snäv, språkbaserad definition av vem som skall och kan anses vara same är inte olagligt. Den principen står uttryckligen inskriven i Lagen om Sametinget och tillkom redan tidigare, under samedelegationens tid. Lagen är dock emot människorättsprinciperna och måste enligt min uppfattning ändras innan man ens kan tänka sig att ratificera ILO-konventionen.

Sametingslagens 3 § lyder:

Same
Med same avses i denna lag den som anser sig vara same, förutsatt att
1) han själv eller åtminstone någon av hans föräldrar eller far- eller morföräldrar har lärt sig samiska som första språk,
2) han är efterkommande till en sådan person som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna eller att
3) åtminstone någondera av hans föräldrar har antecknats eller hade kunnat antecknas som röstberättigad vid val av delegationen för sameärenden eller Sametinget.

Enligt min uppfattning bör 3 § justeras och språkligt omformuleras så att det räcker att personen uppfyller en av underpunkterna.

(Anmärkning 17.6.2012/GP: Den här anmärkningen gäller bara den finska lagtexten. Den finska och svenska lagtexten skiljer sig så att den svenska texten saknar ”eller” i slutet av punkt 1). Detta borde givetvis rätts till, eftersom det ger en annan mening än i den finska texten där ordet finns. Ordet eller, på samiska ”dahje”, finns också i den samiska översättningen. Inressant nog tycks Sametinget hålla så hårt på språkkriteriet som en förutsättning för att en person skall upptas i vad Sametinget kallar sameregistret, att man kunde tro att sametinget använder sig av den svenskspråkiga lagtexten utan det kritiska ordet ”eller” i slutet av punkt 1).)

Språkkriteriet bör för ordningens skull kanske omformuleras så att det primärt utesluter personer som har lärt sig samiska som första språk till exempel bara därför att en förälder har velat lära barnet samiska som första språk, utan vidare samisk bakgrund eller beröringspunkter till ursprungsfolket. Här hänvisar jag dock till det tilläggmoment 5 som jag föreslår nedan.
Förutom dessa justeringar bör paragrafen kompletteras med ytterligare två punkter som kunde formuleras ungefär så här:
4) han är efterkommande till en sådan person som har ägt eller som familjemedlem bebott ett i jordböckerna registrerat hemman eller kronotorp inom Lappmarken, och som bevisligen eller på ett trovärdigt sätt kan visa på sin samiska tillhörighet.
5) han, även om han inte uppfyller något av de i punkterna 1-4 nämnda förutsättningarna kan förete officiellt utfärdat bevis på att behärskar samiska på den nivå som definieras i Samiska språklagen, och som rekommenderas av mins (N antal) i sameregistret införda personer, och som enligt Sametingets uppfattning har visat sig värdig att upptas som fullvärdig medlem av ursprungsbefolkningen. Vid fattande av sådant beslut bör förslaget stödas av (( t.ex.)) 5/6 av de givna rösterna.

Till punkt 5 vill jag anmärka att jag inte vill möjliggöra ”juntning” genom att en enkel majoritet i Sametinget kunde kooptera ursprungsbefolkningen med invalda medlemmar som ytterligare skulle stöda denna majoritet. Enkligt min syn vore det dock bra att lagen skulle innehålla en flexibel bestämmelse som möjliggör att öka samernas antal så att säga utifrån, i de fall folket väljer att så göra.

Om modellen för ursprungsfolkets kulturautonomi byggs upp enlig modellen med flera stammar, bör rätten att på motiverade grunder ta upp nya medlemmar övergå till respektive stam.

Kriterierna för medlemskap i ursprungsfolket bör ytterligare granskas kritiskt och med skapande grepp och sedan formuleras så att ingen som själv upplever sig som same och som har verklig och uppenbar anknytning till folket utesluts till exempel bara för att han eller förfäderna har varit obesuttna, inte idkat renskötsel eller inte införts i något register av sådan beskaffenhet att införandet där måste anses vara tillräckligt bevis för samisk tillhörighet för dem som är upptagna i det.

Hur ”citysamernas” rättigheter, speciellt i förhållande till eventuellt kollektivt jordägande, kunde regleras är en fråga jag inte har förmåga att befatta mig med. Det förefaller mig dock något obalanserat ifall dessa ca 6500 personer skulle erhålla allt det goda ILO-fördragets ratificering för med sig ― vad det nu sen kommer att vara ― medan 1000-1500 lappar vars förfäder praktiskt taget i eviga tider har bebott det samiska hemområdet inte skulle få det, bara för att de inte uppfyller den snäva, språkbaserade definitionen av samisk tillhörighet som Sametinget tillämpar.

Observera att även om jag anser att bristfälliga kunskaper i samiska inte skall vara ett uteslutande kriterium för medlemskap i ursprungsfolket, så betyder det på inget vis att jag skulle ringakta språkets betydelse. Utvecklandet av det samiska språket i alla dess varianter är kanske den mest centrala och aktuella uppgiften för Sametinget, och för den finska statens samepolitik ― undantaget diskussionen om ILO-fördraget, och en eventuell ratificering av fördraget, om det kan ske på sunda grunder.

Jag använder termen etnonationalistisk för att karakterisera den mest synliga samepolitiska linjen. Denna motiveras med en etnoromantisk historiesyn, som frigjord från forskningsrön och bevarade dokument bygger upp en bild av Sameland som kolonialiserades, av samerna som ett undertryckt folk, som nu skall återta sitt land. Med en fulare benämning kunde den här linjen kallas etnochauvinistisk, men jag låter bli. Man måste dock göra ett förbehåll vid användandet av termen etnonationalistisk i samband med Sametingets linje. Detta samernas lagstadgade organ för kulturautonomisk opinionsartikulering och administration använder sig av en etnisk retorik, redan namnet Sametinget syftar ju till det etniska. Men då Sametinget har uteslutit 1000-1500 sökande från medlemskap i ursprungsfolket har den ingalunda beaktat den etniska tillhörigheten. Dess urvalsgrunder och -praxis har lett till att syskon har hamnat på olika sidor av skiljelinjen, då den ena har upptagits i samregistret, den andra inte.

Driven till sin spets syftar den etnonationalistiska samiska linjen till att underställa sig inte bara den mark som ägs av de ”icke-samiska” lapparna, utan givetvis också allt som ägs av ättlingar till söderifrån inflyttade nybyggare, och alla som senare har inflyttat till lappmarken. De etablerade jordägoförhållandena, som i sekler har utgjort det lagliga tillståndet, utmålas propagandistiskt som en stor orätt. Drömmen är att med stöd av ILO-fördraget återbörda de påstådda ursprungliga, men bortrövade jordrättigheterna. Rätten till jordegendom och allt vad därtill hör är sedan tänkt att ”återgå” till de utvalda ”registersamerna”, kanske för att förvaltas kollektivt av Sametinget eller med någon moderniserad version av samebyarnas förvaltning.

Eventuellt finns det en ännu bättre dold agenda: att en utvald minoritet inom det utvalda folket skall få större fördelar och rättigheter genom att vädja till att just de och bara de fortfarande aktivt idkar den traditionella samiska näringen, rendriften. ”Den traditionella rendriften” har blivit ett ideologiskt argument. Av Finlands cirka 10 000 samer bor endast cirka 3500 inom det samiska hembygdsområdet, medan ca 6 500 är såkallade citysamer, som bor utanför området och livnär sig med tidsenliga, föga traditionella yrken och allt annat än rendrift. Av de cirka 3 500 samerna som bor inom det samiska hembygdsområdet livnär sig bara några få procent på rendrift, och man kan fråga sig i vilka hänseenden de idag tillämpade formerna av rendrift är traditionella. Är det ändå i den snäva kretsen som fortfarande aktivt idkar renskötsel och fortfarande har samiska som sitt språk man väntar sig den största utdelningen av ILO-fördraget?

Det finns dock minst ett krux i räkningen. Låt oss anta att statens nuvarande äganderätt till en stor del av jorden i Lappland har uppkommit med orätt, att staten helt enkelt i olika skeden roffade åt sig alla de marker som inte avvittrades som skattehemman, trots att marken inte alls var herrelös, utan användes av ”lappallmogen” för ”fiske och farande omkring skogarna efter vildt”. Om man vill se saken så, bör man kanske komma ihåg att rätta till missförhållandet i hela riket, överallt där kronan ensidigt definierades mark som krono. Sen är det bara att gå tillbaka i tiden, och till byarna och kyrkan återbörda den mark och de forsar om vilka Gustav Vasa 1542 egenmäktigt deklarerade: ”Förty att sådana äger, som obygda liggie, höre Gud, oss, och Swerigis Crone till, och ingen annen”.

Kronans markpolitik fortsatte med 1683 års skogsordning, där det bestämdes att skogsområden som inte bevisligen tillhörde någon enskild person eller samfällighet var kronans egendom. En ensidig deklaration av det här slaget, om än given av staten, utgör inte laga fång av jordegendom ― inte ens om den finska staten idag skulle stöda sig på den. En helt annan sal är sedan hur klokt det sedan är, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt, att riva upp det förgångna i stället för att lösa dagens frågor här och nu.

Låt oss våga oss tanken att kronans jordpolitik för flera århundraden sedan idag utdöms som rofferi, och att statens äganderätt därmed förfaller. Vem återgår äganderätten av jorden inom sameområdena och kanske hela Lappmarken då till? Kanske i samernas kollektiva ägo, så att marken förvaltas av ett samiskt organ oberoende av riksgränserna? Kanske förvaltas marken kollektivt av Sametinget i varje land?

Så enkelt är det inte, för de som träder i stället är de forna ägarna, samebyarna. Eller egentligen inte samebyarna, eftersom de inte ägde marken och nyttjanderätterna kollektivt, även om lappskatten definierades byavis. In träder, ur forntidens töcken, ur skattelängder och jordaböcker så länge dessa förts och i den mån de finns bevarade, de enskilda samerna som betalade lappskatt och ägde dessa. Kanske går man ännu längre bakåt, till tider då användningen av marken kunde omfördelas med byns gemensamma beslut, till exempel då en familjs försörjningsbörda hade förändrats. Sen gäller det att ta sig tillbaka till nutiden och spåra de lagliga arvingarna. Och då har vi igen dokumenten, främst jordböckerna att gå efter. Och då kan det vara att många av dem som förväntar sig få land med hjälp av ILO-avtalet blir utan. I konsekvensens man måste vi ju nämligen fråga, vilken rätt den finska staten hade till att på kronans/statens mark låta grunda nybyggen på det tidiga 1900-talet. Om staten hade roffat åt sig marken, kunde den väl inte med laga ock moralisk rätt överlåta den till exempel till de från Norge på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal invandrade renlapparna? Och så vidare. Jag ser framför mig ett juridiskt moras, och vågar inte lita på att till exempel Sametinget skulle kunna reda ut saken och administrera och fördela ägo- och nyttjanderätterna på ett rättvist sätt. Inte ett Sameting, som har förvägrat lappar medlemskap i ursprungsfolket.

För politiker i Sydfinland tycks det räcka att sola sig i skenet av den progressiva och minoritetsvänliga politik de tror sig stå för då de stödjer Sametingets linje. De gömmer sig bakom principen om kulturautonomi, som förutsätter att samerna skall få sköta sina egna angelägenheter utan utomstående inblandning. I det stora perspektivet har inte bara samerna under århundradenas lopp fått delta i utvecklandet av sina förhållanden som fullfärdiga och odiskriminerade medlemmar i olika organ, åtminstone i en helt annan skala än vad som utmålas av dem som vill se samerna enbart som offer för kolonialism. Också centralmaktens samepolitik har, trots vissa drag av kolonialism och till och med rofferi, i det stora sett haft samernas väl som ledstjärna, givetvis enligt den uppfattning som var rådande under olika tider. Målsättningen var att samerna skulle kunna leva ett drägligt liv och att deras förhållanden skulle förbättras. Den konkreta historien, med sina mörka och ljusa sidor, skall inte heller här ersättas med myter och nutida legender, varken om en förlorad guldålder eller om ett kolonialistiskt ok. Jag är inte ute efter att så ytterligare splittring, men om man absolut vill tala om inträngande och kolonisering skall man inte glömma vilken social kris som uppstod i spåren av den folkvandring som fick sin början i östra Finnmarken där storrendriften först uppstod, och som svepte västerut, via Kautokeino till Karesuandonejderna och sedan tillbaka österut via Enontekis till Kittilä och Sodankylä, och via Utsjoki till Enare. Folkvandringen var inte stor om vi ser till det absoluta antalet människor, men nog kraftig om vi sätter nykomlingarnas antal i förhållande till den dåvarande bofasta befolkningen. Nykomlingarna var tidigare nomader, som nu slog ner sina bopålar för gott. Då vi talar om de renflockar de förde med sig, och sätter renarnas huvudantal i förhållande med de tidigare invånarnas renhjordar, är ordet flock eller hjord för svaga, man borde tala om hordar. Dessa renägare etablerade sig i sina nya hemtrakter med den finska statens benägna stöd och tilldelades nybyggen. Den här bosättningspolitiken var till sin karaktär kolonialistisk, och det är uttryckligen den som fortfarande spökar i samepolitiken och ger upphov till skiljelinjer och splittring. Det är den folkvandringen och den dåvarande finska statens politik som förklarar den för de flesta utomstående oförklarliga saken att det i den finska lappmarken ser ut att finns å ena sidan samer och å andra sidan lappar. Vi utomstående tror ju att det finns ett folk, lapparna, som föredrar att kalla sig själva samer, och som föredrar att vi kallar dem just så.

Det är också i den på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal skedda folkförflyttningens slutända, bland de sent inflyttade renlapparnas ättlingar och anhängare, man hittar vad man kan kalla de ledande sameaktivisterna. Där hittar man dem som skriker högt om kolonialism och gamla oförrätter som skall rättas till, samtidigt som de utesluter andra lappar och lappättlingar från medlemskap i ursprungsfolket.

Då de ”icke-samiska lapparnas” har mobiliserat sig i diverse föreningar, har det av en sameaktivistisk majoritet, ledd av inflyttarättlingar, utmålats som en motattack mot en rättfärdig samisk mobilisering, och ”registersamerna” och deras stödtrupper bland forskarna har låtit förstå, att de som vill kalla sig lappar och inte samer inte alls är lappar eller samer som är ute efter att få sin samiska tillhörighet erkänd, utan ättlingar till finska nybyggare som vill gå för lappar för att motarbeta den samiska saken, och för att de fikar efter sin andel i den ekonomiska nytta och politiska makt de räknar med att samiskheten skall ge, inte minst sedan ILO-fördraget ratificeras. Ett exempel på en sådan tolkning är Erkki Pääkkönens avhandling från 2008, ”Saamelainen etnisyys ja pohjoinen paikallisuus - Saamelaisten etninen mobilisaatio ja paikallisperustainen vastaliike”.

Det gäller dock att nyktert sätta sig in i den konkreta bosättnings- och assimilationshistorien för att kunna skapa sig en bild av vem som är urbefolkning och vem som inte är det. Att någon har erlagt lappskatt är inte ett bevis på att man har tillhört ursprungsfolket, eftersom lapprättigheter kunde erhållas också av nybyggare. Jordböcker och tingsprotokoll kan ge upplysning om situationen då en lägenhet registrerades. Det finns uppgifter om den finska invandringen som kan hjälpa till att skilja invandrarna och urinvånarna bland nybyggarna, om det är vad man är ute efter. Kyrkoböcker och släktnamn talar också för sig. Man kan se till helheten, också förbi språkkriteriet, såsom Högsta förvaltningsdomstolen har gjort i motiveringarna till sitt beslut KHO:2011:81

 / HFD:2011:81: "Riippumatta siitä, olisiko esitetty selvitys riittävä osoittamaan A:n olevan saamelainen suoraan saamelaiskäräjistä annetun lain 3 §:n 1 kohdan perusteella, on häntä asiaa kokonaisuutena arvioitaessa pidettävä lain 3 §:n sisältämän määritelmän mukaisena saamelaisena."

HFD hade redan tidigare vidrört principerna för samisk tillhörighet också i sitt beslut KHO:2003:61 / HFD:2003:61.

Sameaktivisterna vädjar alltså till en äganderätt till landet som är äldre än alla skattelängder och jordaböcker, och som de anser gå utöver denna, som de uppfattar saken, orättmätigt usurperade äganderätt. Som jag har uppfattat det är ättlingarna till de bosatta lapparna i Finland beredda att flexibelt och generöst tillerkänna ättlingarna till de på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal inflyttade renlapparna jämlika rättigheter som ursprungsfolk, men givetvis kan de inte gå med på att utklassas i sitt eget land av sena inflyttare och avfärdas som finska nybyggare och ”wanna-be-samer”. Inte heller tanken att ”lapparna” gärna kan fortsätta att vara ursprungsfolk inom sina med rå och rör avgränsade ägor, medan ”samerna” tar hand om allt land utanför dessa verkar speciellt skälig. Det, om något, har drag av ett flerfaldigt kolonialistiskt öde.

Sametingsaktivisterna vädjar till att tillhörigheten i ursprungsfolket grundar sig på förhållanden som går längre bakåt i tiden, till en tid före bevarade källor. Man kunde säga att den går långt bakom och utanför urminnes hävd, då urminnes hävs plägar förutsätta att man ostört och oomtvistat har innehaft eller nyttjat något topografiskt definierbart område åtminstone så långt någon minns. Sameaktivisterna vädjar inte till specifika rättigheter med begränsad geografisk, man kunde säga lantmäteriteknisk avgränsning, utan till något större, till den allmänna, principiella rätten till Sameland, och det till ett odelat Sameland utan åtskiljande riksgränser. Om den här motiveringen godtas, och varför kunde den inte godtas, har alltså ättlingarna till de till Finland relativt sent inflyttade renlapparna inte bara samisk tillhörighet utan de är också ursprungsfolk, inte bara i Norge de kom från, utan också i Finland. Men det innebär inte att deras tillhörighet och status som ursprungsfolk skulle utesluta andra samer/lappar från denna tillhörighet och status som ursprungsfolk, såsom sameaktivisterna vill se saken, utan i så fall måste också ättlingarna till det övriga ursprungsfolket ha samisk/lappsk tillhörighet och status som urspungsfolk, alltså de lappar som fanns i den finska lappmarken då de sena inflyttarna kom.

Om den samiska tillhörigheten är något som nedärvs från urminnes tid, från en förhistorisk tid i regional betraktelse, alltså en tid utan skriftliga dokument, är det svårt att förstå varför dokumenterad språkkunskap under de senaste generationerna skall utgöra ett avgörande kriterium. Det föreligger också andra problem. Den förhistoriska motiveringen härleds alltså ur en tid då Sameland inte ännu hade delats upp i de nuvarande rikena, och en tid då dessa gränser ännu var öppna för lapparnas flyttningar. Om samer, vars mera konkreta rötter är i det nuvarande Norge kan erhålla status som ursprungsfolk i Finland, skall inte då de finländska lapparna, vars medlemskap i samma ursprungsfolk väl måste härledas ur samma grund, ur ett förhistoriskt, odelat Sameland, inte erhålla motsvarande rättigheter också i de andra länderna, alltså i Sverige och Norge, kanske också i Ryssland? Om en sådan finländsk same/lapp nu flyttar till Sverige eller Norge, hur står det då till med inflyttarens samiska tillhörighet och rättigheter? Vad om en hel, låt oss äga nyetablerad sameby flyttar från Finland till Norge? Tanken är inte helt befängd, vi kan komma ihåg hur fiskarbyn Bugöynes i Finnmarken år 1989 förklarade sig vara till salu för flyttning till Sydnorge. Då jag inte är insatt i de svenska och norska samelagarna vet jag inte svaret på min fråga.

ILO-fördraget bygger dock på nationella lösningar. Helt omöjligt skulle det kanske inte ändå vara att inleda en diskussion om att på nytt öppna riksgränserna för rendriften.

Tyvärr bygger tanken på att restaurera jordägoförhållandena i Lappland inte bara på en romantiserande bild av samerna som ett utsuget ursprungsfolk med en förlorad guldålder som nu kunde återskapas, utan också på att man blundar för att tiderna har förändrats och Lappland med dem. Sameaktivisterna betonar gärna hur viktig ”den traditionella rendriften” är för den urgamla samkulturen. Utomstående vet inte att rendriftens relativa andel i förhållande till samefolkets övriga näringsfång har varit ganska liten, det är först under de senaste århundradena renhushållningen har blivit viktigt. Utomstående vet inte att det är bara en liten andel av samerna som idag får sitt uppehälle av renhushållningen. Sörlänningen ser kanske framför sina ögon bilder av skällande vallhundar, skidande renvaktare vid lägereldar, moror som mjölkar vajor, den försvinnande kultur som bland annat Yrjö Kokko beskrev i sina romaner. Sörlänningarna vill i sin bild av samefolket inte veta av snöskotrar, helikoptrar och terrängfordon som renarna samlas med, de vill inte veta om den överavbetade marken eller att det så ekologiska renköttet produceras med hjälp av infört foder. Jag säger inte att rendriften skall återgå till gamla metoder, utan bara att det inte är rätt att använda termen ”traditionell näring” för att vädja till okunniga politiker och deras väljare i syfte att tillskansa sig politisk makt och ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Om Marx inte skulle ha dött redan 1883, skulle han antagligen säga att en del samer som livnär sig på kapitalistisk (om ordet stör kan det bytas ut mot ”marknadsorienterad”) rendrift är ute för att tillskansa sig ekonomiska fördelar och politisk makt här och nu, genom att vädja till förkapitalistiska förhållanden som tillhör en förgången tid.

Sedd söderifrån, och inte minst i ett finlandssvenskt perspektiv och SFP-perspektiv, kan den samiska etnonationalismen te sig progressiv och stolt som de samiska nationaldräkter sameaktivisterna brukar bära. Men i verkligheten är det till vissa delar en unken och förlegad politik.

Ett nationalistiskt statsbygge är en stark drivkraft så länge det är ofullbordat. Det förklarar delvis varför den här politiken finner anhängare också bland de samer som inte själva kan vänta sig alltför stora fördelar av den. En annan förklaring är de ”big man” -och klientförhållanden som Tim Ingold har beskrivit så träffande i sin bok ”The skolt lapps today”, och som har varit en central del av den sociala struktur som har hållit också storrendriften fungerande.

Som jag ser saken måste Lapplands framtid bygga på en multietnisk modell där också den inflyttade befolkningen är med utan att diskrimineras, det må sedan handla om samer, finnar eller somalier. Honnörsorden är tolerans, samverkan, kompromissvilja och humanism, utan rasism och kastindelning. Då ligger drömlandet inte i det mytiska förgångna, utan i den gemensamma framtiden. Den är kanske mycket mindre lockande än guldåldersdrömmen, eftersom det handlar om att gå med fötterna på jorden. Den goda sidan i saken att det är verklighet och inte sagor.

Olika parter i tvisten har under olika tider sökt bevis för sin samiskhet, med eller utan citationstecken, med användning av olika kriterier, metoder och källor. Där den egna kompetensen tar slut har man krävt att forskarna skall ta vid. Tiden som har vunnits på att förhala ratificeringen har av ILO-fördraget har producerat en hel rad forskningsrapporter, bland dem allt flera doktorsavhandlingar. Forskarna har förtjänstfullt grävt i skattelängder och jordböcker. Lekmän har krävt att den samiska tillhörigheten skall utredas med hjälp av genforskningens nyaste metoder. Forskarna har utfört konceptuella analyser och närmat sig problematiken i hermeneutiskt paradigm. Man har anlagt ett feministiskt perspektiv. Kanske pollenstudier och isotopanalyser kunde visa vem som representerar det äldsta skiktet av ursprungsfolket. Med alla aktning för både vetenskapen och de döda: saknas ännu att man gräver upp de redan två gånger begravda samiska skallarna för nya antropometriska studier och genanalyser.

När den ena sidan vädjar till en ny forskning jävar den andra sidan forskaren, med motiveringen att denna är same, eller hör till gruppen lappar som inte är samer men vill gå för samer, eller för att de är finnar såsom de söderifrån inflyttade nybyggarsläkterna, eller för att de är ingifta i en släkt på motsidan, eller för att de annars har ett för nära förhållande till motsidan. Om den ena sidan vädjar till en forskare som inte har sådana bindningar frågar man sig hur en människa som inte har minsta beröringspunkt med samiskheten skall kunna uttala sig i saken. Det här är en ”catch 22-situation”.

Så gott som all forskning kring jordägandet i Lappland och den samiska tillhörigheten är till sistone ideologisk, eller blir det senast då parterna vädjar till den. Det hindrar inte att den allt bredare upplagda och fördjupade forskningen har kastat nytt ljus på dessa frågor. Vi är nu så långt att bilden börjar klarna.

Också den offentliga debatten på en lägre nivå upprepar sig själv. Registersamerna avfärdar all kritik från de ”icke-samiska lapparna” som avundsjuka och behäftade av samefientlighet (fi. saamelaisvastaisuus).

Låset, som har gått i baklåsläge och kärvat där, har många delar: åtminstone registersamerna, lapparna som inte har upptagits i registret, ättlingar till de finska nybyggarna, skogsstyrelsen och den universella statsmakten med minoritetsombudsmannen, justitieministeriet, regeringen och i sista hand riksdagen och kanske i fortsättningen något internationellt organ.

Dragkampen har pågått i årtionden, rentav i generationer, allt medan de olika befolkningsgrupperna i Lappland lever sitt liv. Man får känslan av att det handlar om en utnötningskamp, där man väntar sig att motståndaren med tiden skall tröttna och öppna sin flank för det avgörande angreppet. Visst kan konflikter inge energi och till och med utgöra ett centralt livsinnehåll, men den energin de ger kan vara ond, och de tär på den positiva energin som annars kunde användas till något bättre. Det är så att man får lust att provocera. Hur var det punkbandet Hassisen kone lade orden: ”Rappiolla on hyvä olla, ei huolet paina, ei rasitu polla. Antaudu sinäkin suosiolla taikka anna meidän olla.” Nu menar jag ingen av parterna, utan helheten.

Frågan är om den finska staten, med sina egna ekonomiska intressen, skall låta parterna i den lappländska konflikten hållas, eller om den har ett ansvar för att den tärande konflikten kunde biläggas. Det är väl aldrig så, att ursprungsfolkets tvedräkt garanterar att staten får fortsätta sin jordpolitik ostörd, enligt den gamla principen divide et impera? Det är på tiden att börja tänka på hur man kunde lägga upp en lösning. I en hållbar lösning kan man inte förbigå samernas rättmätiga intressen, lika lite som man kan förbigå deras intressen som Sametinget inte har antagit som samer trots de ansökandes uppenbara tillhörighet. Lösningen kan inte heller ske på de finska nybyggarättlingarnas eller övriga inflyttarnas bekostnad. Vad som däremot måste läggas på förhandlingsbordet är statens och speciellt Forststyrelsens jordägande ― staten äger cirka 90 procent av jorden inom det samiska hembygdsområdet. En liten intressant observation kan vi göra på Forststyrelsens nätsida

http://www.forest.fi/smyforest/forest.nsf/10256a7420866fd0c2256b0300248b0d/068a8245c4434f31c2257013004275ad?OpenDocument

Där hävdar den finska staten sin rätt till marken i Lappland genom att påstå ” Myös perinnöllinen käyttöoikeus – niin sanottu ylimuistoinen nautinta – lopetettiin vuonna 1734.” (sv. Också nedärvd nyttjanderätt ― såkallad urminnes hävd ― avskaffades 1734.”

Själv vågar jag hävda att 1734 års jordbalk alls inte avskaffade urminnes hävd. Lagens 15 kapitel, 1 börjar: ”Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukat haver, att ingen minns, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro.” Den lagen var i kraft då Finland 1809 anslöts till det ryska riket. Som vi minns lovade Alexander I i Borgå att vidmakthålla de svenska lagarna i storfurstendömet Finland.

På samma nätsida vädjar staten också till lappskattelandets natur som bara användningsrätt, inte äganderätt. Vi får väl säga ”därom tvista de lärde”, för den här argumenteringen låter väldigt bekant. Det är ju precis samma ståndpunkt som framfördes redan på 1700-talet.

Med detta vill jag inte säga att just urminnes hävd eller lappskattelandets natur skall vara den rättighetsgrundande grund på vilken man söker lösningar för en tillvaro i vår tid. Den samiska/lappska jordfrågan är visserligen med alla sina trådar knuten till det förgångna. Den som inte känner historien är dess slav, och den som förvrider den gör sig till narr. Ändå gäller det att se framåt, för annars snubblar man.

Den finska statens inställning till de samiska jordkraven kan delvis förklaras med statens direkta ekonomiska intressen, men i bakgrunden finns också en kritisk inställning till de etnonationalistiskt motiverade kraven på rättigheter utöver vad andra befolkningsgrupper har eller kan få. På justitieministeriet är man alltså inte helt aningslös då det gäller ILO-avtalet. Den aktuella frågan är om sydfinska politiker och den finska staten nu ändå skall frisäga sig från det ansvar staten hittills har försökt bära då det gällt att utveckla förhållandena i Lappland? Skall de ge upp, gömma sig bakom kulturautonomiprincipen och ge fritt fram för vad slags politik det nuvarande Sametinget utövar, och ämnar utöva i framtiden med stöd av ILO-konventionen? Om våra politiker nu inte axlar sig sitt ansvar begår de ett oförlåtligt fel.

Att ratificera ILO-fördraget utan att i förväg utreda och i olika lagar fastställa hur det skall genomföras inom olika livsområden vore ofösvarligt, liksom att ratificera fördraget utan en konsekvensutredning. När president Niinistö uttalade tankar i denna rikting ställde sig Sametingets ordförande fullständigt oförstående, och lät förstå att presidenten har vilseförts av samefientliga element.

Samer har vädjat till sina kulturella rättigheter för att skydda sina i grund ekonomiska intressen och fört saken till såväl Högsta förvaltningsdomstolen som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och EU:s domstol för mänskliga rättigheter. Staten har utgått som segrare, och kan därför vädjat till att allt är bra ställt: samernas rättigheter är garanterade i grundlagen, och enligt en rad lagar skall Sametinget höras i bestämda frågor. Den nuvarande regleringen är alltså minst tillfredsställanden, kanske till och med exemplarisk. Vadan allt detta bråk?

Det här är dock en i grund arrogant bild så länge Sametinget är bara delvis representativt. Det finns mycket som kunde vara bättre, såväl för rensamerna som för den samiska befolkning som har andra näringsfång eller bara idkar småskaligare rendrift. Också den finska befolkningens förhållanden och rättigheter kan utvecklas, bara en gemensam politisk syn kunde formuleras över de gränser som idag indelar befolkningsgrupperna i Lappland i olika läger. Själva samförståndet som eventuellt kunde nås vore värdefullt i sig, och det vore också den process som leder till godtagbara kompromisser. Folk kunde helt enkelt klättra upp ur de nuvarande skyttegravarna efter ett mer än trettioårigt krig.

ILO-fördraget är i sig bra, bara de toknationalistiska tolkningarna inte tillåts bli allenarådande. Om fördraget tillämpas på Lappland enligt den linje Sametinget nu driver kan följderna i värsta fall bli mycket tråkiga, inte minst för alla de lappar och lappättlingar som inte har fått plats i sameregistret. Varför SFP stöder en sådan linje har jag svårt att förstå, men man får väl förutsätta att det nyttjar båda parterna då skobands- och knätofspolitiken har funnit varandra.

Biläggandet av den lappländska konflikten på ett sätt som ger alla kategorier av ursprungsfolket tillräckliga rättigheter möjliggör att Finland kan ratificera ILO-fördraget, om det ännu anses behövligt, utan att ge upphov till en fördjupad konflikt, inte heller med den befolkning som inte kan åberopa någon som helst samisk tillhörighet. Inga öppna fientligheter pågår, även om det har siats om sådana i de mest pessimistiska skenarierna. Ändå är konfliktslösningsuppdraget omfattande, och det bör främst ses som ett sådant, och uppläggningen av lösningen bör ha en motsvarande karaktär. Om Finland och finländska fredsmäklare har lyckats lösa mycket djupare konflikter på olika håll i världen, skall det väl lyckas också i hemlandet ― om inte annat så med internationellt stöd. Detta får dock inte leda till att parterna utnyttjar publiciteten till för att flytta fram sina positioner.

Om det i slutskedet av utrednings- och förlikningsprocessen fortfarande anses behövligt att ratificera ILO-fördraget, är det synnerligen viktigt att därvid se till hur bestämmelserna har tillämpats i andra länder, givetvis med beaktande av att förhållandena i olika länder varierar och att alla lösningar inte är direkt överförbara.

Att efter all förhalning nu bara i all hast ratificera ILO-fördraget är ingen lösning, utan början på en fördjupning av en tragisk konflikt.

Gunnar Pettersson
Skribenten är pensionerad
finlandssvensk journalist.